Nej till nollprocentsmål
Enprocentsmålet är ett utmärkande drag för det svenska biståndet. En procent av bruttonationalinkomsten (BNI) ska gå till internationellt bistånd. Det är ett mål som överordnat summor framför kvalitet, som om framgång mäts i kostnad. Men det finns också ett tioprocentskrav som karaktäriserar hur biståndspolitiken utformats för att gynna inhemska aktörer.
För ett antal olika organisationer gäller att för varje krona de lägger på bistånd av egna medel, så skjuter staten till nio. Ett villkor för Sidapengar är nämligen att organisationen står för tio procent av finansieringen av egen kraft. Så får, för att ta några exempel, Naturskyddsföreningen 70 miljoner kronor, Olof Palmes Internationella Center 78 miljoner kronor och RFSU 52 miljoner kronor från biståndsmyndigheten Sida. Mest får Forum Syd, drygt 250 miljoner kronor, som i sin tur består av en rad mindre organisationer.
När Coronakrisen slår till bestämmer biståndsminister Peter Eriksson (MP) att kravet på egenfinansiering ska strykas. Motiveringen är att ”när kyrkbänkar och gator ekar tomma försvårar det för civilsamhället”.
Svenska kyrkans Act, som samlade in 250 miljoner kronor förra året, lär inte ha något problem, trots kollektbortfall, att uppfylla kravet. Det var för övrigt länge sedan mynt i insamlingsbössor på gator och torg stod för intäkterna. Nu är det autogiro och månadsbetalningar från trogna givare som gäller.
Regeringens ändring av reglerna ter sig därför skisserad efter de mindre organisationernas behov, inom ramen för Forum Syd, som har svårare att samla in egna medel.
Det svenska biståndets historia inleddes med missionärers verksamhet på Afrikas horn. Även inom fackföreningsrörelsen väcktes tidigt ett internationellt engagemang som rymde det vi i dag kallar för bistånd. Civilsamhället med sin lokala styrka och historiska kontakter är därför naturliga partners inom ramen för det statliga biståndet.
Med krav på noll eller bara tio procent i självfinansiering försvagas dock organisationernas egen roll i biståndet. Ett villkor är rimligen att biståndsorganisationen har en bred folklig förankring. I det ligger att den har förmåga att samla in pengar. I annat fall är det svårt att tala om ett folkrörelsebistånd, det blir mer av ett organisationsverksamhet där de statliga pengarna finansierar verksamheter som saknar bredare förankring i samhället.
I internationell debatt kallas organisationer som dessa allt oftare för ”Gongos”; Government Organized Non Governmental Organizations, (regeringsorganiserade icke statliga organisationer), istället för mer populära NGOs; Non Governmental Organizations, (icke-statliga i organisationer.)
När Coronakrisen är över borde en återgång till en högre egenfinansiering, som 20 procent föras på tal. Det skulle borga för att förankrade, breda och långsiktiga folkrörelser och samfund får en tyngre roll inom ramen för biståndet.
Samtidigt skulle givandet till bistånds eller andra välgörenhetsorganisationer kunna underlättas genom att ”gåvoavdraget”, egentligen skattereduktionen för gåvor, höjdes betydligt från dagens maxbelopp på 6000 kronor. Då skulle oegennytta premieras och breda medlemsorganisationer skulle stärkas. Det är så, inte genom att avskaffa egenfinansieringsvillkor, som ett folkrörelsebistånd värt namnet kan formas.
Martin Tunström
