Nej nej nej till skatt på engångsprodukter

Engångsmuggar som innehåller någon form av plast föreslås beskattas med fem kronor och livsmedelsbehållare som innehåller någon form av plast ska beskattas med sju kronor.

Det föreslås inte göras någon distinktion på behållare gjorda av återvunnen plast, inte heller om plasten är biobaserad.

Man kan därmed med rätta ifrågasätta effektiviteten i skatten. Tanken med bonus malus systemet är ju att skatta bort det som är dåligt långsiktigt. Att då också straffa initiativ som återanvänder plast eller använder icke-fossil plast ter sig missa målet med hästlängder.

Skatten beräknas kosta i genomsnitt 37 000 kr per för ett enskilt genomsnittsföretag som säljer dessa. Företagen det handlar om är enligt utredningen caféer, restauranger och food trucks med takeaway. Det är företag som redan drabbats hårt av pandemin, som nu eventuellt ska straffbeskattas genom att behöva höja priserna på måltiderna, för ett problem som de inte utgör källan till.

Som svar på detta utfall hänvisar utredningen till att det inte ska vara några problem för företagen att ställa om till att använda flergångsprodukter. Återigen kan dock paralleller dras till skräckexempel från plastpåseskatten. Det visade sig vara väldigt godtyckligt att avgränsa vad som faktiskt är menat att vara tänkt för flergångsbruk.

Det fick Bengt Lundin AB i Värmländska Jössefors erfara den hårda vägen sedan man fick varsla 27 anställda på grund av skatten på plastpåsar. Företaget försökte då lägga om och producera tjocka påsar som enligt test kunde bära 13 kilo minst 50 gånger innan de blev utslitna. Men nej, påsarna ”såg fortfarande ut som vanliga kassar” enligt Skatteverket. Produktionen som använde 80-procent återvunnen plast fick därmed svårt att överleva.

Massdöd av redan utsatta företag är inte ett rimligt offer på symbolpolitikens altare. Utredningens förslag bör inte bli lag.