Nej, ett fritidskort är inte någon fattigvård
Ingen reform eller satsning som center-högerregeringen genomför verkar vara för liten för att antingen påstås undergräva demokratin på sikt eller för att sättas in i ett historiskt sammanhang präglat av sociala konflikter och klassmotsättningar.
I söndagens partiledardebatt i SVT Agenda påminde socialminister Jacob Forssmed (KD) om den socialdemokratiska kritiken mot det fritidskort som håller på att utarbetas av flera myndigheter i samverkan.
Tanken är att barn och ungdomar ska få ett öronmärkt bidrag att använda till idrotts eller annan föreningsverksamhet för att kunna betala exempelvis termins eller deltagaravgift. Fritidskortet är tänkt att särskilt gynna boende i socialekonomisk svagare områden där många inte har råd att följa med på hajken med scouterna. De 700 miljonerna som är budgeterade 2024 stärker således de unga möjligheter till deltagande i socialt integrerande miljöer, men ger också det civila samhället möjlighet att växa.
Förslaget möts emellertid med största möjliga artilleri från Socialdemokraterna. Det ”bär med sig en känsla av fattigvård”, som det står i en S-motion. Så sätts ett borgerligt förslag om att stärka barm och ungas möjligheter och val in i den socialdemokratiska berättelsen om hur partiets reformer befriat den behövande från en nedlåtande fattigvård i den historiska maktens tjänst. Beskrivningen är djupt ideologisk. Den sätter bilden av att konflikten lever kvar in i vår tid. Dagens borgerlighet påstås förvalta ett arv från den fattigvårdsverksamhet som skildrats av såväl Astrid Lindgren som Pär Lagerqvist.
Det är en djupt politiserad bild av historien där aktörerna utmålas som goda och onda. Där den egna sidan är social progressiv, medan den andra inte strävar efter att befria invånare från fattigdomens tunga ok. Den berättelsen är tendentiös, den döljer politisk samsyn om förändringar, men också det faktum att dagens kommunala socialtjänst är en direkt organisatorisk förlängning av av den fattigvård som socknen hade skyldighet att bedriva.
”Men visst finns det en ideologisk dimension i fritidskortet som ger upphov till den laddade kritiken. I”
Men visst finns det en ideologisk dimension i fritidskortet som ger upphov till den laddade kritiken. I fritidskortet ligger en syn på samhället som byggs underifrån. Familjen får ett litet ekonomiskt tillskott för att välja fritidsaktivitet och därmed också stärka en specifik förening.
I S-motionen förordas direkta bidrag till idrottsrörelsen som sedan ska fördelas ovanifrån och en ny statlig fond för att stötta kommunala ishallsbyggen. Fritidskortet stärker det civila samhället, men flyttar också makten från myndigheter och idrottsförbund till familjer och barn. Från den stora till den lilla världen.
Självfallet går det att resa invändningar mot kortet i termer av i termer av administrationskostnader för föreningsliv och myndigheter.
Men tonläget ska nog inte förstås på annat sätt än att det stora oppositionspartiet är ovant vid att ett borgerligt parti lanserar ett social program riktat till barn och ungdomar i svaga grupper. I andra sammanhang brukar ju de flesta efterlysa just sådana förebyggande åtgärder och resurser som utjämnar livschanser. Men i vår tid bedöms inte längre idéer och åtgärder för vad de innehåller utan för vem som är avsändaren.
