Natooptionen borde passa Socialdemokraterna

Nyheten är egentligen inte att Sverigedemokraterna vänder om Nato utan att vägen till försvarsalliansen har förändrats. En Natooption borde ha förutsättningar att låsa upp knutarna i säkerhetspolitiken.

Ledare • Publicerad 9 december 2020

Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

För Sverigedemokraterna var det en fråga om tid. Väljarunderlaget har förändrats. Putinvännerna finns i svansen till trollkonton på nätet, men de betraktar partiledningen som femtekolonnare. Och de ursprungliga karolinerna som motsätter sig internationellt samarbete ligger och trycker i skyttegravarna. Därför – och med en partiledning som vill framstå som i vart fall duglig som regeringsunderlag – kom också beskedet att Sverigedemokraterna öppnar dörren på glänt för Nato genom att säga ja till en option i likhet med den finska. Sverige skall alltså hålla öppet för ett medlemskap.

Med Sverigedemokraternas kursändring finns det nu en riksdagsmajoritet för Natooptionen. På kort sikt är det av underordnad betydelse. Det tillkännagivande riksdagen riktar till regeringen är mest av allt en formalitet. Det finns visserligen en praxis att regeringen följer tillkännagivanden, men oppositionspartierna har samtidigt självklart understrukit att ett närmande till Nato förutsätter socialdemokratiskt stöd.

Annons

I ett något längre perspektiv så framstår också de forna allianspartiernas strategi som mer av en kompromisslinje. Kravet på ett Natomedlemskap ersätts med en option på medlemskap. Det är en mjukare linje. Och en anpassning till broderlandet Finlands vägval.

Därmed sträcks handen ut också till Socialdemokraterna. Regeringspartiet har gjort stora politiska förändringar tidigare. Och historiskt har Socialdemokraterna stått upp för ett starkt svenskt försvar och reell suveränitet. Men en kovändning från alliansfrihetsdoktrinen till ett Natomedlemskap skulle också leda till interna konflikter och ett möjligt ”rosornas krig”.

Med Donald Trump på väg ut ur Vita huset och med den till multilateralt samarbete betydligt positivare Joe Biden på väg in förändras också Natodebatten. Det är inte längre möjligt att skrämma med Washingtons inflytande över försvarsalliansen.

I det perspektivet kan optionsalternativet vara betydligt en mjukare väg som dessutom väl kan förenas med Hultqvistdoktrinens alla bilaterala samarbeten med Natoländer som USA, Storbritannien och Frankrike.

Utrikesminister Ann Linde (S) utgick från motsatsen när hon hävdade att partiernas tillkännagivande försvagar trovärdigheten i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det uttalandet skulle vägt tyngre om Socialdemokraterna tagit hänsyn till Natorörelsen i riksdagen. Ann Linde har själv inte visat något minsta intresse att i enlighet med praxis diskutera den säkerhetspolitiska linjen med oppositionen inför regeringsförklaringen eller utrikesdeklarationen.

Det är naturligtvis möjligt att tvivla både på SD:s intention och på optionsalternativets trovärdighet.

Mot en option klan invändas att det är oklart under vilka förutsättningar som en svensk regering ska vända sig till Natostaternas huvudstäder och ansöka om medlemskap.

Exemplet Finland visar också att politiker ”pratat ned” dess betydelse genom att säga att optionen inte ska användas. Dess avskräckande funktion går därmed förlorad.

Men bättre än svenska politiska låsningar om säkerhetspolitiken är förslag som kan möjliggöra kompromisser och långsiktiga överenskommelser. När den första förutsedda krutröken har skingrats i debatten kan faktiskt en mer seriös diskussion emotses.