Narkotikapolitiken är bättre än sitt rykte
Frågan om vilka metoder som kan användas i kampen mot droger blir lätt infekterad. Så var det med debatten om sprutbyte. Det vore inte förvånande om så även blir fallet med idén om ”injektionsrum” – alltså trygga platser där missbrukare kan injicera sina droger övervakade av vårdpersonal. En metod som just nu utreds av den pågående narkotikautredningen, som tillsattes av regeringen Andersson förra året för att förbättra vården för missbrukare.
Att inrätta sådana lokaler skulle onekligen, liksom sprutbytesprogrammen, skicka motstridiga signaler – och är i sig inget som stoppar missbruket. Etiskt är det problematiskt med en sjukvård, vars uppdrag är att vårda, som tillhandahåller redskap eller rum för missbruk. Men å andra sidan har ett sådant system visat sig bidra till att minska antalet dödliga överdoser i andra länder, liksom sprutbytesprogrammen minskar risken för infektioner och smittspridning.
Flera instanser har ställt sig positiva till injektionsrum, och även inom politiken höjs nu röster för att Sverige införa ett sådant system. Liberalernas folkhälsopolitiske talesperson, Equmenia-pastorn Jakob Olofsgård, hör till dem som vill mjuka upp narkotikapolitiken genom att införa injektionsrum – samtidigt som han något ironiskt är skeptisk till gårdsförsäljning som skulle luckra upp den svenska alkoholpolitiken.
Ett av argumenten som ofta figurerar i debatten om svensk narkotikapolitik är påståendet att Sverige skulle ha en ovanligt hög narkotikadödlighet. En vida spridd föreställning som används som ett tillhygge både i fråga om legalisering eller som nu gällande injektionsrummen. Ja till och med Sveriges Radio hävdade i dess inslag om utredningen av injektionsrum att ”Sverige har en hög dödlighet i narkotikarelaterade dödsfall och överdoser”. I debatten kan det rentav påstås att Sverige har högst narkotikadödlighet i EU.
”Etiskt är det problematiskt med en sjukvård, vars uppdrag är att vårda, som tillhandahåller rum för missbruk.”
Problemet med detta narrativ är att det inte tycks vara något mer än en myt. Att många tror på den gör den inte sann. Som Expressen kunde visa i början av månaden är statistiken missvisande. En utredare på Socialstyrelsen som jobbat med frågorna i 25 år och som tidningen talat med menar att statistiken inte är seriös, och skrev i en granskning förra året – uppbackad av generaldirektörerna för Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Rättsmedicinalverket och Läkemedelsverket – att denna EU-statistik har så låg täckningsgrad att den inte bör utgöra utgöra underlag för jämförelser eller policybeslut.
Ja, till och med det centrum för narkotikakontroll som ligger bakom denna EU-statistik medger att man måste vara mycket försiktig om man använder siffrorna för att jämföra olika länder. Olika länder rapporterar sina siffror olika sätt och har olika rutiner kring dödsfallsanalyser och obduktioner, och vissa länder rapporterar sällan om än alls in sin nationella statistik till centret.
Även den med bara en basal känsla för källkritik inser när man jämför de olika ländernas statistik att det inte riktigt kan stämma. Medan Sverige har 73 drogrelaterade dödsfall per miljon invånare uppges länder som Bulgarien och Rumänien bara ha några enstaka.
Man får ha olika syn på vilka metoder som lämpar sig bäst i vården av missbrukare och kampen mot droger. Men det måste bygga på fakta och tillförlitliga uppgifter. Myter är en lös grund att bygga politik på.
