När vänsterhanden går i strejk mot högerhanden

Den som hade möjligheten att vara med när vänsterpartiets andre vice ordförande Ingrid Burman besökte Kommunal i Kalmar i måndags fick sannerligen vara med om en underlig tillställning. Burman tillhör det parti som samarbetar med regeringen och som har representanter i kanslihuset. På plats fanns åtminstone en socialdemokratisk förtroendevald, som samtidigt var aktiv i Kommunal. Där fanns Bertil Dahl, kommunalråd i Kalmars majoritet. Johnny Petersson från landstinget är ju, det får man medge (tack och lov) i opposition.

Ser man till kommun- och landstingsförbunden, som sköter bland annat löneförhandlingarna för kommuner och landsting så leds Landstingsförbundet av socialdemokraten Lars Isaksson. Kommunförbundets ordförande är Ilmar Reepalu, likaledes socialdemokrat.

Man skulle nog kunna säga att Kommunal i princip har mycket nära till makten i stat, kommuner och landsting. I många fall företräds såväl Kommunal som Makten av en och samma person.

Ändå är det genomgående temat på vänsterträffen en enda lång klagan över maktlöshet. Burman kan som riksdagspolitiker inte uttala sig, men vill såhär i inofficiella sammanhang heja på Kommunal. Kalmars kommunpolitiker av olika röda schatteringar nickar och håller med. Tänk så avoga de kommunala arbetsgivarna är! Tänk om man kunde få igenom sina krav! Tänk om man kunde omfördela och få fram mer resurser!

Om det nu var så enkelt så behövs det bara ett kort telefonsamtal, eller snarare två. En mäktig arbetarrörelseopinion säger till sina parti- och koalitionskamrater Persson, Isaksson och Reepalu att nu ska lönerna höjas! För det vill arbetarrörelsen.

I stället går dansen som runt en enebärsbusk, och än den ene, än den andra deltagaren deklarerar sin kampvilja, solidaritet och maktlöshet. Ja, hur skulle det annars se ut när arbetarrörelsen i realiteten går i strejk mot sig själv? Ett slags enpartistatens schizofreni.

För sanningen är ju att boven i dramat inte är ett oansvarigt Kommunal. Och boven i dramat är inte heller gnidna kommuner och landsting i förening. Boven i dramat är att hela sektorn som kommunal arbetar i är så illa organiserad att den blivit utarmad på resurser, och oförmögen att förnya sig. Den tar sig uppgifter som inte längre ligger i linje med människors förväntningar, den odlar ambitioner som inte längre är realistiska och många av dess anställda arbetar nu i förhållanden som en nykommen SNS-bok har givit det genialiska namnet ?vredesorganisation?.

Det kommer att ta tid att ge alla dessa i dag kommunala låglöneverksamheter en nystart. Vi kommer sannolikt att behöva nya outsagda ?sociala kontrakt? om vad som är politikers, den enskildes och det civila samhällets ansvar. Det kommer att bli en konfliktfylld omvandling.

Men den som i måndags var med om det maskspel, som Ingrid Burman och Kommunal i Kalmar framförde gemensamt, inser att den omvandlingen kommer snarare än vi anar.