Annons

När TV-dramaturgin styr samhällsutvecklingen

Ledare • Publicerad 8 september 2006

För någon vecka sedan råkade jag se ett miljöprogram på TV. I just detta program var det stora problemet att jorden blev mörkare. Moln med många utsläppspartiklar reflekterade solljus bättre, följaktligen blev markytan under dem skummare och kallare.

En engagerad programledare hade letat fram en indisk forskare som menade att detta var förklaringen till torkan i Sahel och på Afrikas horn. Det var våra fabrikers utsläpp som bidrog till den fruktansvärda torkan.

Annons

En annan engagerad forskare hade i stället undersökt kondensstrimmor efter jetplan. Även dessa himmelsfenomen drev vår jord mot kyla och ekologisk kris.

Men problemet var bara att botade man dessa båda faktorer med bättre rening så drabbades vår planet i stället hårdare av den globala uppvärmningen, också något som vi ska ha ställt till med.

En genomgående ton i programmet – som i så många andra – var i alla fall att det var vi i väst som bar skulden. Vi hade förbrutit oss.

När jag såg programmet slogs jag först av tanken att jag som tittare inte hade en enda möjlighet att värja mig. Jag vet inte ett smack om utsläppsartiklar i moln, jordens förmåga att reflektera värme eller orsakerna till torkan i Somalia. Här mötte jag alltså en indisk forskare med bestämda åsikter, och så en amerikan med lika bestämda åsikter. För mig kunde programmets tes lika gärna vara ett blandarskämt, så okunnig är jag.

Men det slog mig också att det helt säkert går att leta upp en indisk forskare med rakt motsatta åsikter. Liksom en amerikansk. Men att sannolikheten att jag skulle möta dessa i TV nog var lika med noll.

Föreställ er programmet: en expedition som med stor möda och höga kostnader släpar upp apparater till Nordgrönlands högsta topp och gör ett braskande inslag om att här händer absolut ingenting. Polarsparvarna flaxar på som tidigare, och den förr så sällsynta arktiska fjordvikaren är nu riktigt vanlig.

Eller en reporter som väljer som huvudtema på bästa sändningstid att rapportera om alldeles normala ohotade mullvadar, utan någon som helst dioxin i sig. Eller väljer ett inslag om hur problematiskt det är med att ha många rävar som inte skjuts.

Det ständigt förekommande begreppet i TV:s många natur- och miljöprogram är ”kris”. Nämn den fauna och flora som inte är hotad. Nämn den sjö som ligger still, eller den glaciär som är oföränderlig. Nämn den stiltje som är förväntad och övergående. Och jag ska visa er ämnen som aldrig ses på TV.

Jag har ingen aning om hur stor del av jordens biosfär som nu utsätts för förändringar av mänskliga orsaker. Men jag misstänker starkt att TV är ett medium som aldrig kommer att ge mig den balanserade kunskapen.

För det TV-programmet kommer aldrig att beröra emotionellt, nå tittarens känslor. Och den egenskapen, den är varje TV-programs kärna.

Annons

Men jag undrar – hur stor del av vår miljöopinion är ett resultat av TV:s val av vinnande dramaturgier?

Per Dahl

Per Dahl
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons