När Trumpanda blir S-politik

På onsdagen meddelades nya uppdrag till polisen och Migrationsverket i syfte att fler personer som olovligen vistas i Sverige ska avvisas. I paketet ingår också att biståndet kan komma att minskas till mottagarländer som inte samarbetar när det gäller att ta emot avvisade personer från Sverige.

Det är ännu en omläggning som genomförs sedan Miljöpartiet lämnat regeringen. Men beskedet är något ett ”peak 2021”. Det sammanfattar hur det onda blir gott. Hur det som enda dagen var Trumppolitik nu är att värna ”folkrättsliga principer” enligt justitieminister Morgan Johansson.

Så sent som i våras när ett liknande förslag presenterades av Moderaterna omnämndes det nämligen av socialdemokraternas dåvarande biståndspolitiska talesperson, Annika Strandhäll, som ett beslut i ”Trumpanda” som ”underminerar syftet om att minska fattigdom och förtryck.” Till tidningen Omvärlden sade Socialdemokraterna ”klart nej” till att villkora biståndet.

Nu är Strandhäll minister och ska således ställa sig bakom det hon kallat Trumppolitik. Frågan är i sak hur effektiv linjen kommer att bli. Talibanregeringen i Afghanistan är inte erkänd av Sverige och kan således inte bli föremål för biståndsförhandlingar. Asylsökande har i övrigt lämnat länder som får små eller inget bistånd alls från Sverige. Det verkningsfulla biståndet riktas ju i dag via civilsamhälle och kyrkor till nödlidande och dessa bidrag till också långsiktig framväxt av folkstyre och ekonomisk tillväxt kan svårligen förhandlas med en regering.

Ändå är det ett rimligt vägval för andra delar av biståndet. Att stater som tar emot biståndsmedel från Sverige inte bara prioriterar demokrati och mänskliga rättigheter utan också är öppna för förhandlingar med den stat som solidariskt lämnar U-hjälpen ter sig självklart. Att generösa givaren ställer krav på mottagaren är inte kolonialism. Ett mottagarland som är intresserade av svenska pengar men inte sina egna medborgare måste rimligen utsättas för påtryckningar utan att människorättskämpar och lokala aktörer lämnas i sticket.

Omläggningen skulle kunna beskrivas som en vanlig svensk pragmatism. Goda politiker lånar idéer. Gör dem till sina. Detta visar att det finns förutsättningar till breda överenskommelser i riksdagen om migrationspolitiken. Och att principen om att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej kan upprätthållas.

Trumpreferenserna, oviljan att se acceptera en politisk motståndarens goda ambitioner - och i andra fall brunsmetningen - har emellertid bidragit till att stärka istället för att minska det som ryms under definitionen polarisering. Vulgariseringen av det politiska språket blir ett trist minne av 2021.

Hänvisningarna till Trump bidrar i detta fall snarast till att legitimera populismen eftersom ”Trumpandan” nu blir socialdemokratisk regeringspolitik. Därmed blir det också svårare att beskriva helomvändningen i termer av pragmatism. Ingen som värnar statskonsten låter det onda bli det goda. Det kan inte ses som annat än ett spel. När förändringen av biståndspolitiken presenterades var symptomatiskt nog biståndsminister Matilda Ernkrans inte ens närvarande vilket indikerar att regeringsarbetet inte hänger samman.

En biståndsminister med tyngd i ministären hade förklarat hur biståndet kan reformeras så att svenska nationella mål och demokratimål förenas. Frånvaron av ministern när en så stor förändring presenteras vittnar således om en nedprioritering av biståndspolitiken och att det saknas någon politikutveckling värd namnet på området. Även på detta. Det är också ett signum för 2021.