När LO öppnar för SD är det rätt
Statsminister Stefan Löfvens strategi att försvaga oppositionen genom att varna för dess demokratiska bristande legitimitet på grund av inkluderingen av Sverigedemokraterna har inte mött någon som helst intern opposition.
Inte förrän han gav beskedet att han ska avgå. Först var det SSU som gav beskedet att Socialdemokraterna borde åsidosätta pensionsgruppen och göra upp med Sverigedemokraterna. LO-tidningen Arbetet förordar en uppgörelse med SD om arbetskraftsinvandringen. och nu är det LO-ordföranden själv, Susanna Gideonsson som inför kongressen uppmanar blivande partiledaren Magdalena Andersson att göra upp om pensionerna med Sverigedemokraterna.
Rörelsens kanske två starkaste hörnstenar, LO och SSU, öppnar således för det som annars benämnts som ”ett hot mot demokratin, det vill säga parlamentariska förhandlingar med Sverigedemokraterna. Magdalena Andersson får därmed ett friare mandat som ny partiledare. Hon kan hänvisa till ett tryck inifrån rörelsen i utformandet av en ny parlamentarisk strategi syftande till att bryta upp låsningarna i riksdagen genom uppgörelser också med Sverigedemokraterna. Även om Andersson vill använda SD-vapnet mot den borgerliga oppositionen bidrar SSU- och LO-utspelen till att normalisera de parlamentariska förutsättningarna. Brunsmetningen tycks vara slut som strategi om inte det största partiet vill anklagas för rödbruna samarbeten.
Att starka krafter inom socialdemokratin skulle uppmärksamma den möjliga samsyn som finns med Sverigedemokraterna i bland annat just pensionsfrågan och arbetskraftsinvandringen var bara en tidsfråga.
”Det sätter fingret på det icke-liberala delarna av SD:s väsen. I välfärdsfrågor har SD historiskt legat närmare Socialdemokraterna än de borgerliga partierna.”
Det sätter fingret på det icke-liberala delarna av SD:s väsen. I välfärdsfrågor har SD historiskt legat närmare Socialdemokraterna än de borgerliga partierna.
Men om beskeden från SSU och LO kan bidra till en ny förhandlingskultur i riksdagen som minskar blockeringar och låsningar vittnar de också om att starka företrädare inom rörelsen samtidigt inte väjer för att bryta ingångna uppgörelser.
Pensionsuppgörelsen må inte kvar till jordens undergång, men den har en särskild parlamentarisk status genom att den vårdas av en särskild pensionsgrupp. Sverigedemokraterna som inte satt i riksdagen när uppgörelsen ingick och Vänsterpartiet som motsatte sig den står utanför gruppen. Det bekymrar inte SSU eller LO som förordar att Socialdemokraterna ska hota pensionsgruppen med att den spräcks om inte förslaget om höjda inbetalningar går igenom.
Så beskeden kan bidra till att försöken att sänka oppositionens regeringsalternativ med brunsmetning tonas ned. Likväl signalerar de att LO som är en avtalsslutande part har en minst sagt märklig syn på ingångna avtal. Något som inte bidrar till någon positiv förhandlingskultur i riksdagen.
