I Sveriges Radio P1:s utsändning tolvslaget på nyårsafton kunde vi höra två litterära inslag, båda från 1800-talet. Esaias Tegnérs Det Eviga från 1810 som reciterades och Verner von Heidenstams Sverige från 1899 som framfördes av radiokören i Wilhelm Stenhammars tonsättning.

För en äldre generation svenskar är dessa två dikter och författare välkända. Någon minns med glädje Heidenstams Karolinerna som en spännande äventyrsbok och någon annan börjar gärna recitera någon strof från Tegnérs Kung Karl den unge hjälte eller just Det Eviga.

För något år sedan gick Kristdemokraterna ut och ville se en litteraturkanon för svensk skola. Reaktionerna lät inte vänta på sig. De blev hårda. Och hånfulla när partiledaren Ebba Busch bommade ett litteraturtest med Selma Lagerlöf, August Strindberg och Klas Östergren. Tanken på en litteraturkanon provocerar tydligen.

Men Ebba Busch illustrerade i sitt fallerade test problemet. Hon är född på 1980-talet och har upplevt samma svenska skola som de flesta i yngre generationer från 1970-talet och framåt. Progressiva pedagogiska experiment med tilltag som självstudier och blandade klasser, och med många fria val. Individualismens segertåg har skenat även i skolans styrande dokument. I läroplanen från 1965 står det formulerat vilka verk alla elever skulle få ta del av – läst – under skoltiden. Kravet har successivt och bestämt ändrats till att eleverna i dag ska känna till de ’viktigaste’ verken. Det är långt mellan läsa och känna till.

Nu ska också sägas att det finns naturligtvis skolor och lärare som har högt ställda krav och ambitioner på att undervisa och förmedla kunskap till sina elever också vad gäller litteratur.

Själv, född på 1980-talet, minns jag ett par fantastiska lärare som brann för att få oss att upptäcka svenska litterära klassiker. Vi läste Lasse Lucidor, E J Stagnelius, August Strindberg och Astrid Lindgren och många fler. De lärarna är jag tacksam för.

Det som stört mig i debatten om en litterär kanon är att det finns ett illa dolt förakt för det traditionella hos de progressiva pedagogiska företrädarna. Inte sällan hävdas att litteraturen måste väljas så att den passar eleverna och deras bakgrund. Som om eleverna i invandrartäta förorter inte skulle få ta del av Tegnér, Lagerlöf eller Tranströmer. I en partiledarutfrågning för några år sedan undrade en ung kille med utländsk bakgrund hur det kom sig att han aldrig fick läsa Strindberg i skolan. Det är en rimlig undran.

En litteraturkanon är inte exkluderande. Den är snarare inkluderande, som ett sätt att minska utanförskap och hjälpa elever oavsett bakgrund att orientera sig i det rika svenska kulturarvet. Att hjälpa barn och ungdomar att upptäcka glädje och kraft i litteraturen är viktigt i en tid när läsintresset minskar. Litteratur inspirerar till nya tankar, utmanar, väcker nyfikenhet och ger perspektiv.

Tegnérs ord ljuder ännu förhoppningsfullt på nyårsnatten. ”Vad tiden dig gav må du ge igen, blott det eviga bor i ditt hjärta än.”