När Galjonsgudrun är borta
Vänsterpartiet erbjuder ett tänkvärt skådespel. Under den förra partiledaren strömmade sympatisörerna till vid valdagarna. Men partiaktivisterna suckade och stönade när namnet Gudrun Schyman nämndes. Hon tycktes vara ett slags vackert målad och galjonsfigur, fri och fladdrande, bakom vilken partigalärens roddare svettades vid årorna i betydligt mer bundna miljöer. Gudrun festade, pratade och spelade ut, medan de djupa leden slet och svor.
Till slut gick det inte längre. Men det var inte bara Gudrun Schyman som föll. Så snart den bräckliga balans hon var del i rubbades, vacklade hela partistrukturen. Vänsterns två ?Nisse från Manpower? (som krönikören Johan Hakelius har uttryckt det) visade sig vara långt mindre kompetenta för sin uppgift än Nisse var i reklamen.
Det märkliga är att vänsterpartiet varit så avvisande mot sin EU-parlamentariker Jonas Sjöstedt. I massmediaframträdanden och EU-arbete har han, så vill en utomstående bedömare kan se, naturlig auktoritet och god kompetens. En naturlig partiledarkandidat, kunde en betraktare tycka.
Nu har han avgått från partiets styrelse. Har vänstern därmed förlorat sin starkaste partiledarkandidat? Sannolikt kommer mörkerkrafterna inom vänstern åter gå framåt i det interna spelet; för i vänsterns partilokaler kan man fortfarande finna ovädrade rum med Lenins porträtt på väggen och lika unkna perspektiv hos den som verkar under porträttet.
Egentligen är det bra att en ledarkris inom vänsterpartiet drar fram konflikterna och de kvarvarande kommunisterna i ljuset. Då kan vi urskilja det mindre vackra partiet bakom den vackra fasaden.
