När forskarna hotar det fria ordet
Universiteten är själva symbolen för fri forskning, akademisk frihet och ett öppet och rationellt samtal. Där prövas prövas hypoteser. Teorier tar form och utvecklas. Forskningsfronten flyttas framåt. Seminariet är öppet för olika åsikter och vetenskapliga skolor.
Men nu utmanas det öppna samtalet också på våra lärosäten. Efter att TV4 :s Kalla fakta tagit upp en rad - för övrigt tidigare kända fall - där lärare vid svenska lärosäten tvingats bort eller med det moderna ordet - deplattformerats - hindrats från att framföra sina ståndpunkter eller rön har utbildningsminister Mats Persson (L) lovat en granskning. ”Vissa ord kan inte vara förbjudna att använda”, som ministern fastslog.
Fallen har det gemensamt att studenter eller andra lärare har ifrågasatt andras forskning eller föreläsningar utifrån att det saknar exempelvis genus eller normkritiska inslag. Forskning kring etnicitet eller normer är särskilt känslig, där har material anklagats för att vara rasistiskt och studenter säger sig vara kränkta och har sedan drevat mot lärare. Utfrysningen av forskare med ”felaktiga” åsikter går under namnet cancelkultur.
Frågan är komplex eftersom svenska lärosäten är inte bara självständiga myndigheter utan att en kartläggning kan uppfattas som ett intrång i forskningens fria liv.
Men att uppmärksamma hot och inskränkningar av det fria ordet på universitetet är inte att motsätta sig vetenskap, det är att värna forskarens frihet och de principer som vetenskapssamhället ytterst vilar på.
”En politisering av den fria forskningen urholkar sökandet efter sanning.”
En politisering av den fria forskningen urholkar sökandet efter sanning. Det lägger grunden för intolerans där tröskeln för vad som är obekväma ståndpunkter hela tiden blir lägre. Det exkluderar forskare med för tiden ”fel” perspektiv och ger studenterna en snedvriden världsbild. I sådana forskningsmiljöer sker inga eller obefintliga vetenskapliga framsteg.
Problematiken i Sverige är inte på långa vägar lika stor som i ett polariserat USA. Där talas det om behovet av ”safe space” på universitet - trygga trumma- dit studenter kan gå för att inte bli exponerade av ”kränkningar” som kan ge ”mikroaggressioner”. Införandet av trygga rum präglar med tiden hela universitet. Viktigare än öppet och fritt samtal blir att undvika att någon kan känna sig sårad eller kränkt. Följden blir separatism och tystnad- inget vidare för ett universitet.
Flera svenska fall har dock uppmärksammats och det mest kända är den skandalösa mobbning som Sara Kristoffersson, professor på Konstfack, utsattes för av kollegor och studenter sedan hon konstaterat att namnet på undervisningsrummet Vita havet inte hade någon grund i rasism utan i dess vita väggar. Den internationellt sett svaga akademiska friheten i Sverige lyfts i sammanhanget också fram som ett problem.
Utbildningsministern är därför rätt ute. Det gäller att agera tillsammans med lärosätena innan deplattformering, cancelkultur och safe space går från att vara udda yttringar till att bli vardagliga inslag i det svenska akademiska livet.
