När får vi regler som förenar fiskets och miljöns intressen?

Artiklarna om Ölands fiskare, som vi kunnat läsa i Barometern, skildrar människor som nu utsätts för hårda villkor och ett yrke som bokstavligen håller på att dö ut. Det som fastnar i minnet mest av allt är hur bestämmelser som borde vara atill skydd för fiskebestånden i stället bidrar till att fisk måste slängas i sjön, till ingen nytta.

Ska vi om några år inte få se en enda fiskebåt lämna sin Ölandshamn? Det verkar så.

Att Östersjön är ett miljömässigt hårt utsatt hav står utom allt tvivel. Miljövariationerna redan utan någon mänsklig påverkan alls kan som vi vet av naturhistorien vara enorma. När sedan så extrema verksamheter som oljeutvinning etableras i vår närhet (utanför Kuriska näset) bör alla larmklockor ringa.

Det gäller även fiskebestånden, hur optimistiskt man än räknar.

En hållbar hushållning med havets resurser kan ske på många vis. Och Östersjöns yrkesfiskare har själva inget intresse av att deras utkomstmöjligheter föröds av kortsiktighet.

Men de regler som nu tillämpas tycks alla vara skapade för att motarbeta yrkesfisket, i stället för att samarbete och rikta in det i bättre framtidsbanor. Fiskarna som grupp lockas först av en mängd bidrag att investera i allt större fartyg och allt dyrare redskap.

Därefter slår nya regler till och tvingar dem till overksamhet på land. Samtidigt som mindre laglydiga fiskare från andra länder inte alls tar samma miljöhänsyn. Inte ens för fisken kan detta bidra till en framtid.

Även om det är svårt, borde Sverige därför medverka till att fiskets lagramar utformas på ny grund: äganderättens. Precis samma problem med överutnyttjande av naturresurser har vi haft på land – de har till och med fått ett särskilt namn: ”allmänningarnas tragedi”. Ingen djurägare hade intresse av att hushålla med betena som var alls – resultatet blev överbeting. Botemedlet var den enskilda äganderätten: med den fick djurägarna egenintresse av att markerna inte förstördes.

På samma sätt borde Sverige verka för att Östersjöns fiskerätter ägs av de enskilda yrkesfiskarna och deras företag. Då kommer överutnyttjandet att försvinna naturligt. Men då krävs naturligtvis också en flotta eller kustbevakning som förmår stötta fiskarnas ensamrätter och hindra intrång.