När Ekot inte hörs
Ekoredaktionen ägnade hösten 2019 ett stort antal inslag åt Säkerhetspolisens intensifierade arbete mot den islamistiska extremistmiljön i Sverige. Ett antal islamister utan svenskt medborgarskap kom att omfattas av lagen om särskild utlänningskontroll och regeringen fattade beslut om utvisning som dock inte har kunnat verkställas.
Bevakningen från Ekoredaktionen fick redan då kritik. Kretsen av imamer och dess närstående omtalades som ”representanter från det muslimska civilsamhället”. Säkerhetspolisens misstankar var ”påstådda”. Säkerhetshotet framställdes närmast som ett offer. Som en ”mycket uppskattad idrottsledare som enligt egen utsago inte bryr sig om religion, politik eller sexuell läggning”.
Även efter utvisningsbeslutet gavs bilden av att Säkerhetspolisen med en närmast rigid inställning synat säkerhetsriskerna. ”De är faktiskt inte ens terrorstämplade, utan stämplade som det lite mer luddiga ’säkerhetshot’”, twittrade journalisten överslätande.
Nu avslöjar Stiftelsen Doku att reportern på Ekoredaktionen inledde en relation med ett av säkerhetshoten. Reportern har sedan uppgifterna blivit kända lämnat Ekoredaktionen.
”Men det är inget som lyssnarna hade blivit informerade om såvida inte Doku hade avslöjat det inträffade.”
Men det är inget som lyssnarna hade blivit informerade om såvida inte Doku hade avslöjat det inträffade. Reportagen och texterna finns kvar på nätet. Nedvärderandet av Säkerhetspolisens arbete och den milda beskrivningen av imamerna har blivit den etablerade berättelsen av skeendet. När Säkerhetspolisen ansökte om utvisning av en estnisk högerextremist i vintras var det talande nog ingen som drev frågan om rättssäkerhet.
Ekoredaktionen, Sverige kanske viktigaste nyhetsredaktion, håller ska det sägas vanligen fanan högt. Det lama agerandet, att reportern inte sades upp och att slutenhet valdes, är dock anmärkningsvärt. Ekoredaktionen sätter agendan för en rad andra nyhetsförmedlare. Nyhetsvinklarna sprider sig som ringar på vattnet över landet.
Lägg därtill att redaktionen hamnade under ett potentiellt säkerhetshot med en centralt anställd reporter med ett särskilt bevakningsområde som hamnar i beroendeställning till en högriskperson.
Det finns mer generella lärdomar att dra. Lagen om särskild utlänningskontroll bör mer än gärna problematiseras ur rättssäkerhetssynpunkt. I detta fallet så kombinerades emellertid en ganska vanlig offerjournalistik utan kritiska frågor– ”han är egentligen en ”sårbar person” – med ett misstänkliggörande av Säkerhetspolisens arbete som för övrigt inte heller är så ovanligt. Med en dos förblindad kärlek och svag efterhandskontroll av överordnade skapas denna cocktail, som är välsmakande för landets islamister men som fungerar som ett gift för det demokratiska samhället.
Rutinerna brast således inte först när förhållandet kom till redaktionsledningens kännedom. De hade redan brustit när lyssnarna fått bildsättningen till sig om den stora stygga säkerhetspolisen och den stackars ensamstående pappan.
