När alla gått åt höger
Ett utredningskansli. Ja, det var det kanske mest intressanta beskedet i statsminister Ulf Kristerssons regeringsförklaring. Det låter inte särskilt sexigt, men det illustrerar samtidigt väl Kristerssons politiska projekt just nu.
Inga ministrar byttes ut. Inga stora löften gavs till riksdagens ledamöter. Regeringen i sig är stabil, den får till skillnad från Löfven- och Anderssonministärerna igenom sin budget och den har majoritet i riksdagen.
Inrättandet av ett utredningskansli vittnar om ett annat problem, propositionerna är måhända inte fler än från andra regeringar under ett första år. Men beredningen är mer komplicerad när regeringens förändringar av energi- och kriminalpolitiken är långtgående till sina innehåll. Och nu anses regeringskansliets egen traditionella organisation utgöra en flaskhals för reformerna. Rosenbad och departementen är mer anpassat för trögt förvaltande än för reformregeringar, andas det.
Så ska ett eget utredningskansli inrättas för att halvera beredningstiden. Insikten om att bara regeringar som förknippas med positiva förändringar väljs om är korrekt. Och ett omtag om utredningsväsendets organisation är möjligen inte något som föranleder oppositionen att ställa interpellationer i riksdagen eller bråka i tv-studion.
Men att kvarnarna ska mala snabbare är inget självändamål. En nackdel med utredningar inom regeringskansliet är att tjänstemännen inte åtnjuter samma självständighet som de utredningar som kallas offentliga. Lojaliteten mot arbetsgivaren finns alltid där och därmed kan slutsatserna färgas av hur utredarna uppfattar signalerna från regeringen.
Denna regering har till skillnad från S-ministären annars valt att inrätta parlamentariska utredningar i komplexa frågor, såsom om public service framtid.
Sådana tar inledningsvis tid, men de stärker samarbetsandan i riksdagen och minskar polarisering i frågor med sprängkraft eftersom partiernas ledamöter får ta ställning till frågorna på ett tidigt stadium. Och därmed får möjlighet att förhandla eller kompromissa.
”En annan farhåga är att en annan regering - ledd av socialdemokraterna - med glädje skulle arbeta med ett centraliserat utredningskansli och därmed slippa utredare som har självständigheten till skydd.”
Oviktigt? Nej inte alls. Riksrevisionen visade i somras att ”majoriteten av de största reformerna i Sverige under åren 2000–2017 baseras på bristande underlag”. En annan farhåga är att en annan regering - ledd av socialdemokraterna - med glädje skulle arbeta med ett centraliserat utredningskansli och därmed slippa utredare som har självständigheten till skydd.
Politiskt så finns en kritik mot Kristerssonregeringen för att den inte är tillräckligt reforminriktad. I tider av flera kriser minskar också vanligen de politiska skillnaderna mellan alternativen. Det märks nu, den ofta överdrivna retoriken från vänster till trots om ”hoten mot den liberala demokratin”.
Men ”problemet” för Kristersson är egentligen att hela det politiska systemet rört sig åt höger under en rad år. Till och med Vänsterpartiet är knäpptyst om det kommande Natomedlemskapet. Socialdemokraterna accepterar jobbskatteavdrag. Magdalena Andersson vill inlemma så kallade ”Magdamoderater” i väljarbasen och protesterar mot ”angiverilagar”, men inte mot migrationspolitiken eller kriminalpolitiken i dess helhet. Eller mot höjningen av Rot-avdraget som säkerligen är populärt också hos byggfacken.
Det är väl bara den klassiskt borgerliga synen på självständiga utredare som inte vinner mark i vår tid.
