Moderaterna finner framtiden genom sin historia
Efter valet 2018 har det etablerats en bild av att Moderaterna slits mellan ett ”populistiskt” Skåne och en urban Stockholmskultur. Och det är lätt att få bilden av partiet genom de högröstade twittrare som formar en arg svensk höger.
Det idéprogram som presenterades under helgen utarbetat under ledning av Christofer Fjellner visar att förståsigpåarna hade fel, som så ofta om Moderaterna. Det finns inga spår av den ”anti-etablissemangs”-retorik som präglar delar av europeisk höger. Det finns inga drag av slutenhet. Inte heller av 1990-talets extremt negativa bild av politik och stat färgar dokumentet.
Det förra idéprogrammet hade sin stora brist i att det saknade en idépolitisk förankring. Nu stadgas tydligt att Moderaterna bottnar i liberalkonservatism. Den kan beskrivas just i ordet frihet och ansvar som dokumentet namngivits till.
Eller såsom att en liberalism utan förståelsen av gemenskapernas betydelse blir kyligt individualistisk. Eller att en konservatism utan liberala frihetsinslag lätt blir auktoritär. I dokumentet återkommer också betoningen av individ och gemenskap.
Det är ett avståndstagande från den statsindividualism som präglade Reinfeldteran där gemenskaper alltför ofta sågs som exkluderande. Men det är inte en återgång till de gamla Moderaternas förenklade syn på ”den enskilde individen”. Det begreppet som närmst utelämnar att individen ingår i sammanhang lyser med sin frånvaro i framställningen.
Istället lanseras det nya begreppet medskapande som på en och samma gång understryker att den offentliga sektorn inte kan göra allt och att individen är en del av något större. Men är med också skapar samhället.
Syntesen liberalism och konservatism bildar också bakgrunden till det som kanske är programmets största egna bidrag till idédebatten, tankarna om ”realistisk optimism”. Liberalismen kan lätt bli för framstegsvänlig och utopisk. Konservatismen kan bli tillbakablickande.
I idéprogrammet formas istället en ”antiradikal” framtidstro. Och i tid när just den nationalistiska populismen pekar ut en framtid i mörker och tar sin utgångspunkt i den finns det här istället en tilltro till både människans och politikens skapande kraft. Ett samhälle för hoppfulla, helt enkelt. Något som också bildar motvikt mot gröna undergångsprofetior.
Ett tidens tecken är också att partiet nu väljer att betona den ”judisk-kristna”-traditionens betydelse. Det är en markering mot nationalisterna som betonar kulturella värderingar, men sällan kristen etik. Men det är också en distansering från det närmast avståndstagande som funnits i partiet från religiösa värden och ett hyllande av modern sekularism.
Det finns genomgående i programmet ett drag av framlidne professorn och ideologens Hans L Zetterbergs tankar om det allsidiga samhället. Zetterberg fick dock aldrig fullt genomslag för sina idéer medan han levde. Det är nu sedan Moderaternas nyliberalism och statsindividualism prövats och förkastats som Zetterbergs idéer går vinnande fram.
Zetterberg poängterade att samhällssfärerna är olika och ska åtnjuta självständighet från varandra. Politiken ska således hållas utanför universitet, kyrka och kultur.
De tankarna passar väl in i ett uppdaterat liberalkonservativt program. Men Zetterberg var ingen stor vän av alla marknadslösningar för skolan och välfärden där medborgaren reduceras till kund. På den punkten finns en förenklad bild av Zetterberg i programmet och i Moderaterna i dag.
Med den reservationen finns det nog anledning att känn realistisk optimism - också om Moderaternas framtid.
