Miljöråd i sämre samarbetsklimat
Klimatpolitiken mår bra av mer vetenskap och fler miljöekonomiska avvägningar. Är höghastighetsjärnvägar klimatsmarta? Skapar en cirkulär ekonomi mer eller mindre utsläpp? Ska Sverige satsa mer på klimatbistånd för att få störa möjliga utväxling iför varje satsad skattekrona?
Den typen av resonemang fördes tidigare av Expertgruppen för miljöstudier. När den kom med ”fel” svar lyssnade inte Miljöpartiet längre till den. Den lades tyvärr sedermera ned. Nu lanseras istället ett klimatpolitiskt råd som löpande ska utvärdera den svenska klimatpolitiken. Kanske vittnar det också om miljörörelsen som tidigare kritiserade ”expertstyre” numera har en faiblaisse för ”förnuft ovanifrån” och utvecklats i en något mer demokratikritisk utveckling.
Då inrättades Expertgruppen för miljöstudier som en motsvarighet till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi- som under denna tid var en mycket tung instans. Nu är detta råd en parallell till det Finanspolitiska rådet. Ett råd som regeringen inte visar någon större entusiasm inför. Om det Klimatpolitiska rådet kan göra miljödebatten mer ”vetenskaplig” och understryka effektiva medel berikar det myndighetsfloran.
I miljömålsberedningens slutbetänkande slogs det fast att namnen i det nya Klimatpolitiska rådet skulle vara ”parlamentariskt förankrade” för att ge rådet legitimitet. Mandatet är också mycket brett. Alla politikområden ska granskas vad gäller klimat. Det löftet bröt klimatminister Isabella Lövin och de övriga partierna fick enbart ta del av ledamöternas cv:n.
Några protester mot personerna som ingår lär emellertid knappast komma. Ordförande Ingrid Bonde åtnjuter djup respekt också i breda borgerliga läger. Men de förtroendefulla anda som byggts upp i klimatpolitiken skadades genom tillsättningsförfarandet.
Rådets stora befogenheter kan emellertid diskuteras. Klimatlagen ger just klimatfrågorna - som enda sakfråga - en särställning i det politiska systemet. I slutändan går det heller inte att vetenskapligt svara på alla politikens målkonflikter och ideologiska dilemman. Även Finanspolitiska rådets rapporter synes för övrigt också vara präglade av kompromisser. Till syvende och sidst måste regeringen svara inför riksdagen och inte experter.
Men med den lilla brasklappen om rådets uppdrag finns det anledning att välkomna miljöekonomiska resonemang som ofta lyst med sin frånvaro i den svenska miljödebatten.
