Mellantvång är en möjlighet

Tyvärr. Inriktningen på att stärka den svenska polisen och höja straffen för vapenbrott och misshandel är riktig. Men samtidigt har brister i de regelverk som styr socialtjänsten hamnat i den politiska skuggan.

Regeringens förnyade besked förra veckan om att öka möjligheterna för så kallat ”mellantvång” är därför ett efterlängtat steg framåt. Att föräldrar till unga på glid in i gängen säger nej till erbjudna och frivilliga insatser från socialtjänsten är vanligt. Socialtjänsten står maktlös.

Självfallet är frivillighet alltid att föredra. Tvång eller hot om tvång är en sista utväg. Det säger sig självt att tvångsinsatser är mindre effektiva än frivilliga.

Det handlar också om rättssäkerhet och autonomi. Socialtjänsten måste också omslutas av höga juridiska krav. Där det finns tvångsinstrument att ta till finns alltid risken för maktmissbruk och övergrepp mot enskilda familjer. I den politiska debatten finns en acceptans i dag för till exempel obligatoriska hembesök från socialtjänstens personal hos personer som får försörjningsstöd. Vad hände med rätten till den privata sfären?

Statsrådet Anders Ygeman meddelade också att de föräldrar som säger nej till exempelvis en kontaktperson för sina barn också måste utsättas för en sanktion. Även här är avvägningen svår. Straff förbättrar inte en familjs situation, men signalen måste vara tydlig om att barnets bästa alltid står i främsta rummet.

Islamistiska grupper har under senaste månaderna bedrivit en hets- och desinformationskampanj mot svenska socialarbetare och anklagat dem för att "stjäla muslimska barn”.

En teoretiskt inriktad undersökning från Diskrimineringsombudsmannen pekade också på risken med att socialtjänsten diskriminerar personer med utomeuropeisk bakgrund.

Den empiriska sanningen är emellertid den att studier visar socialtjänsternas ingriper i mindre utsträckning i så kallat utsatta områden - områden som alltså är utsatta av kriminella och samhällsnedbrytande krafter.

Efter polismordet i Göteborg för snart ett år sedan tillsatte kommunen en haverikommission som visar att ”toleransnivån” för att ingripa i utsatta områden är högre än i andra områden. En annan, högre, nivå av problematik accepteras, helt enkelt, innan beslut om åtgärder fattas. Socialtjänsten är därmed steget efter. Insatser beslutas sent. Föräldrar säger nej.

Haverikommissionen pekade också på vad som inte kan beskrivas som annat än allvarliga strukturproblem inom socialtjänsten i Göteborg. Polisens anmälningar ledde bara i under hälften av fallen till åtgärder. Frågan är om det bara är en resursfråga eller om svensk socialtjänst inte är anpassad till en ny problematik med klanvälden, hedersvåld och organiserad gängkriminalitet.

Diskrimineringen består således i att personer med bland annat annan etnisk bakgrund än majoritetssamhällets får stöd och hjälp i för liten utsträckning.

Den dimensionen borde vara nästa ämne för diskussion.