Medvetet naiva svek de apatiska barnen
Vi har varit naiva, som statsminister Stefan Löfven uttryckte det. Det gäller av allt att döma också i frågan om apatiska flyktingbarn, som tidskriften Filter belyser i sitt senaste nummer. I reportaget intervjuas två unga vuxna som i sin barndom tvingades av sina familjer att uppträda som apatiska, i syfte att familjen skulle få uppehållstillstånd. ”Jag fick inte öppna ögonen”, säger en av dem. ”Men jag kunde inte alltid hålla mig, och då fick jag en hård jävla smäll i nacken.”
Det offentliga Sveriges naivitet var dock i detta fall medveten. I en statlig utredning 2006 fanns ett avsnitt om Manipulation och misshandel, där följande iakttagelse framfördes: ”Man kan med utgångspunkt i sunt förnuft inte helt avfärda möjligheten att en del barn (särskilt de som är något äldre) kunnat välja att hjälpa sina familjer genom simulering eller att någon förälder (direkt eller indirekt) har påverkat sitt barns uppgivenhetstillstånd.”
Manipulation och simulering angavs uttryckligen som ett av skälen till att fenomenet uppgivenhetssymptom, som varken fanns hos asylsökande i några andra länder eller hos befolkningen i de länder de asylsökande kom ifrån, hade uppstått i Sverige.
Vad är det för mening med att nu dra upp denna gamla historia? Debatten om de apatiska flyktingbarnen var nog så het på sin tid, men nu är det helt andra frågor som hanteras: felaktiga åldersuppgifter och tvivelaktiga religiösa omvändelser inte minst.
Meningen ligger i möjligheten att undvika nya misstag av samma art. Helt centralt i fenomenet med de apatiska flyktingbarnen var att sjukvården spelade med. Och det gjorde den: uppehållstillstånd framställdes på fullt allvar som en viktig del i behandlingen av uppgivenhetssymptomen. Tongivande läkare satte sin trovärdighet i pant på att fenomenet var äkta, vilket gjorde det svårt för såväl migrationsverk som folkvalda att hävda något annat.
Man bortsåg dock från två saker i sammanhanget: att människor skulle kunna ljuga för läkare och att ryktet om en genväg till uppehållstillstånd skulle kunna sprida sig.
Återigen var naiviteten på ett märkligt sätt medveten. I utredningen 2006 diskuterades läkarens dilemma i att ifrågasätta patientens trovärdighet. ”Olusten att upptäcka och avslöja fusk leder sannolikt både till att det upptäcks alltför sällan och till att det inte heller diskuteras”, stod det bland annat.
Samtidigt påpekades hur läkare har en unik roll i samhällsdebatten genom sin ”godhet”. ”Denna tro kan i vissa situationer leda till att en del medicinska experter anser sig vara ofelbara eller opåverkbara och stående utanför det mänskliga systemet av fusk, bedrägeri m.m. En självpåtagen roll som samhällets samvete kan leda till att en del läkare tror att de kan sätta sig över lagen och ikläda sig rollen som samhällets överdomare”, skrev utredaren.
Som journalisten Ola Sandstig påpekar i reportaget förekommer apati i lika hög grad idag som förut, ännu utan att forskningen har kunnat finna någon förekomst utanför Sverige. Men den verkliga utmaningen är att redan idag identifiera de områden där fusk kan bli en genväg till uppehållstillstånd.
Om det är något man kan utgå ifrån i en globaliserad och digitaliserad värld, är det nämligen att ryktet om sådana genvägar kommer att spridas på ett sådant sätt att epidemin med apatiska barn framstår som beskedlig. Om detta innebär konflikt med auktoriteter och överdomare måste den föras med större övertygelse än vad som skedde i frågan om de apatiska barnen.
