Martin Tunström: Medierna tar inte industrin på allvar
Ett av förre statsminister Fredrik Reinfeldts minst lyckade uttalande var hans ”the industry is basically gone”. (Industrieran är över). Det var felaktigt då och det känns så avlägset när en våg av nyindystrialisering går över Norrland och när stora svenska industribolag går som tåget borde göra.
Det åskådliggjorde också en klyfta mellan en Stockholmselit som intresserar sig för musikexport, start-upföretag och välkammade entreprenörer och som är dåligt orienterade när det gäller landets exportjättar.
En enkel förklaring är att den tunga välståndsbringande industrin är lokaliserad utanför Mälardalen med undantagen Eskilstuna, Södertälje och Västerås. Kanske lever bilden av industrin som smutsig och framför allt miljöfarlig kvar hos den som inte besökt Mönsterås, Nybro eller Oskarshamn.
En titt på börssidorna påminner om att Sverige fortfarande är ett konkurrenskraftigt industriland. Volvo, SCA, Atlas Copco och Epiroc sysselsätter, ger vinster och trycker in pengar i pensionsfonder och statskassa.
Men industrins lokalisering utanför Stockholm och mediernas fokusering på Stockholm bidrar samtidigt till att det råder en ständig underrapportering om företagen, dess verklighet och villkor.
Därmed hamnar också industrins framtida villkor och förutsättningar lätt utanför de politiska dagordningarna. Visst kan den politiskt alldeles för förstorade frågan om gårdsförsäljning av närproducerad öl och vin vara bra för landsbygden, men möjligheter till expansion för företag är viktigare för hela Sverige. På sikt försvagar den här nonchalansen företagande och näringsliv i Sverige.
”I farans riktning ligger också ett ökat misstroende mot medierna och en grogrund för populistiska krafter.”
Utvecklingen i storstadsmedier är tydlig, med undantaget Dagens Industri som lever upp till sitt namn, och som länge också uppmärksammat små växande företag från hela landet.
Dagens Nyheter satsar på redaktioner i Göteborg, Malmö och Luleå. men rapporteringen formas efter målgruppen urbana ”toleranta” storstadsmänniskor. Att ett politiskt parti lyfter jaktfrågor blir exempelvis belyst som konfliktskapande mellan stad och land.
Ett tecken i tiden är nu att Svenska Dagbladets Näringslivsbevakning byter fokus. Det ska bli mer om Spotify, Foodora, Google och Kina, mindre om svensk basindustri berättas det.Samtidigt byts också färgen på pappret. De rosa sidorna ska ha varit ”distanserande” och byts ut till vita.
Svenska Dagbladet var länge lärarnas, ämbetsmännens och prästernas tidning. Men också industrins. Det gamla tidningshuset i Marieberg ägdes av Svenska Arbetsgivarföreningen och några Wallenbergbolag garanterade utgivningen av borgerlighetens intellektuella flaggskepp.
Det är det ”nya näringslivet” som ska uppmärksammas. Orden för tankarna till tiden före IT-kraschen när många talade om den ”nya ekonomin”, som om industriföretagen hörde till ”den gamla ekonomin”.
Men de stora industriföretagen är möjligen gamla till åren, dock inte till produktionen. Det investeras, det expanderas och det exporteras. Att Sverige är en liten hemmamarknad är nyckeln till industriundret. Svenska varu- och tjänsteproducenter kan aldrig konkurrera på den globala marknaden med annat än pris och kvalitet.
I farans riktning ligger ett ökat misstroende mot medierna och en grogrund för populistiska krafter.
Underrapporteringen av industrin förstärker den nya tidens komplexa politiska skiljelinjer som på många sätt berör livsstil; stad-land, industri-”grönt” och centrum-periferi. Denna värderingskonflikt - eller som den ofta kallas kulturkrig - riskerar medierna att underblåsa om industri avfärdas som gammalt och om tidningarna utformas för de läsare som självklart beställer hem take-away maten från foodora till fredagsvinet.
