Mediekritik en demokratisk tradition
I en intressant och tänkvärd ny studie, genomförd av professorn i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet Jesper Strömbäck samt doktoranden vid sociologi Agnes Liminga på Umeå universitet, analyseras hur svenska riksdagsledamöter på sociala medier-plattformen Twitter (eller X, som det heter numera) ger uttryck för en sorts mediekritik som underminerar mediers legitimitet.
De kunde visa att moderata och sverigedemokratiska riksdagsledamöter stod för nästan nittio procent av de mediekritiska inläggen under ett års tid. Riksdagsledamoten Lars Beckman (M) stod själv för nästan hälften av inläggen.
En ytlig läsning av studien kan dock lätt ge upphov till en missvisande bild. Det hör till sakens natur att en studie måste begränsa sig, i detta fall till inlägg på Twitter under ett års tid. Det kan noteras att långt ifrån alla riksdagsledamöter ens har ett twitterkonto, och inte alla som har det använder det i någon regelbunden bemärkelse.
Man kan fråga sig hur träffande och rättvis en sådan jämförelse alltså blir. Samtidigt är det en rimlig frågeställning; Twitter har under flera års tid varit en viktig arena för bland annat populismens opinionsbildning.
”Inte all mediekritik är populistisk.”
Det faktum att det är några enstaka personer – av riksdagens 349 ledamöter – som visar sig stå för i praktiken nästan all denna delegitimiserande kritik stämmer också till eftertanke. Att Beckman, en enskild ledamot av Moderaternas skara på 68 ledamöter, ensam står för hela 47 procent av den aktuella kritiken kan näppeligen användas för att skapa en bild av Moderaterna som ett mediefientligt parti.
Men det är också viktigt att tillägga: inte all mediekritik är populistisk. Mediekritik i sig är inte per automatik av sådan art att den vill minska mediernas legitimitet, utan är tvärtom en traditionell del av det demokratiska samhällets öppenhet för att granska och kritisera etablissemang och institutioner.
Även om det i dag ofta förknippas med populism och alternativhöger – som gärna hakar upp sig på enskildheter som ett faktafel för att döma ut hela public service som vinklat – så var det länge snarare vänstern som stod för mediekritiken i samhället. Ja, det var rentav i dessa sammanhang som själva fenomenet alternativmedia växte fram.
Som statsveteraren Peter Santesson, understrukit är det viktigt att kunna kritisera undermålig journalistik utan att det avfärdas som ”ett slags suspekt illojalitet mot det demokratiska samhällets institutioner.”
En sådan ytlig och förenklad sammanblandning av mediekritik och ”mediemisstro” – för att låna termen från professor Kristoffer Holt vid Linnéuniversitetet – vore skadlig för det offentliga samtalet och den politiska debatten.
