Med kungen och kyrkan genom krisen
Det var en stämningsmättad och värdig minnesgudstjänst som sändes via Sveriges Television från Drottningholms slottskyrka under torsdagskvällen. På dagen ett år efter Sveriges första bekräftade dödsfall i covid-19.
Ett välbehövligt tillfälle för nationell samling i en svår tid.
Gudstjänsten, som anordnades på initiativ av hans majestät själv, var kort men med substans. Det korta formatet och tv-sändningen gjorde gudstjänsten desto mer tillgänglig för den breda allmänheten.
Den corona-anpassade anordningen blev också ett talande åskådliggörande av hur tusentals gudstjänster, andakter och mässor har firats runtom i landet det gångna året. Få deltagare – i detta fall medlemmar i den kungliga familjen – utöver de kyrkliga representanterna. Den stora majoriteten deltagare bänkade framför datorskärmar och tv-apparater.
Att det samma dag meddelades att såväl kronprinsessan Victoria och hennes make har drabbats av covid gav en särskild tyngd åt kungens recitering av de uråldriga orden ur psaltarpsalm 139: ”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i Din hand.”
Återigen visas monarkins bestående värde. Institutionen som sådan, men också personerna som bär upp den – eller bärs av den.
Liksom vid tsunamin 2004 framträder Sveriges konung Carl XVI Gustaf inte bara som statschef, utan också som, ja, en landsfader.
Något liknande hade ej kunnat göras med samma dignitet och allomfattande betydelse av en partiledare.
Under den gångna veckan har många annars tagit tillfället i akt att hacka på monarkin. Inte med anledning av de svenska kungligheterna, utan med utgångspunkt i en media-uppståndelse kring det brittiska kungahuset.
Vissa spår nu fåfängt om den brittiska monarkins annalkande kollaps, eller predikar med iver om hur monarkin – den svenska inkluderad – skulle vara anti-demokratisk till sin natur, eller rentav ett kollektivt fängelse för individerna i kungafamiljen.
Det är ett synsätt sprungen ur en föråldrad radikalism med föga förståelse för hur en modern, konstitutionell monarki i en liberal demokrati fungerar.
Även kyrkans fortsatta betydelse gör sig påmind. Visst sjunker medlemsantalen något, konfirmationerna minskar, prästbrist råder och svenskars kunskap om den kristna tron tunnas ut. Det betyder inte att värdet av institutionen som sådan försvinner.
Kyrkan mitt i byn är fortfarande något även de mest världsliga invånarna kan bry sig om. Och även för de ej så kyrksamma kan det finnas en trons intuition som oftast kanske är blott en liten glödpunkt - men vid förtätade tidpunkter som livets högtider och i tider av kris flammar lågan upp och man söker sig tillbaka till kyrkan. Med eller utan dogmatisk medvetenhet.
Några gånger under minnesgudstjänstens gång spelades de sakrala orgeltonerna utan sång – som en bild av ljud genom vilken många svenskars samlade sorg och frustration, ångest och klagan bars fram.
Samtidigt visades videobilder från tomma köksbord och gator, gungor utan barn och åldrade händer med en ensam kaffekopp. Talande gestaltningar av hur vardagen har sett ut för många under pandemin. Naturbilder gav uttryck för den naturromantik som i hög grad kanaliserar svenskars andlighet.
När vid ett gripande tillfälle Prinsessan Eugénies ”La Prière” (”Bönen”) framfördes till videor ur sjukvården, med både personal och patienter, var det nog många ögon som rördes till tårar.
En sak är säker detta skakiga år: Sverige har en konung, som också erkänner en högre konung i sin tur.
