Många vinster med kolonilotten
Det finns en kort berättelse om ekonomerna Ludwig von Mises och Wilhelm Röpke som promenerar genom Röpkes hemstad Geneve och går förbi ett koloniträdgårdsområde. De hade haft stor betydelse för livsmedelsförsörjningen under kriget och hade sedan blivit kvar. Mises höjde knappt på ögonbrynen och sade att det var ”ett mycket ineffektivt sätt att producera livsmedel”. Röpke svarade omedelbart: ”Kanske det, men ett mycket effektivt sätt att producera mänsklig lycka.”
von Mises blev en av 1900-talets stora liberala ekonomer.
Röpke däremot blev en av skolbildarna till den tyska kristdemokratins sociala marknadsekonomi.
Där von Mises såg frånvaron av produktion och avkastning såg Röpke glädjen och de små gemenskapernas sammanhang. Lägg därtill den känsla som trädgårdsarbete skapar. Detta att vara nära sitt arbete. Och kunna skörda det man en gång sått. Den godaste potatisen har som bekant odlats i den egna jorden.
Anekdoten är värd att minnas när Koloniträdgårdsförbundet nu fyller 100 år. Det våras för kolonilotten, om uttrycket tillåt. Pandemin och intresset för natur och stadsodling får allt fler att drömma om den odlingslott som länge sågs som historiskt förlegad av stadsplanerare och politiker.
Trots flyttströmmarna till staden så är paradiset fortfarande en trädgård.
Den svenska koloniträdgårdsrörelsen kan ses som en förlängning av den egnahemsrörelse som växte fram vid det förra sekelskiftet.
Om det i dag är socialt orienterade och ideologiskt medvetna kristdemokrater som citerar Röpkes ord med gillande var det då ofta arbetarrörelsens företrädare som ville ge fler möjligheten att sätta spaden i jorden. Fler skulle få uppleva ägande av både hem och täppa.
S-engagemanget för den personliga ägandet tonades dock ner. Det blev högern som förknippades med ägardemokrati och folkhemskapitalism. Men Röpke blev aldrig den svenska efterkrigstidens husekonom. Understrykandet av villlaägandets betydelse för medborgarengagemang och samhällsanda var starkt, men det vore för mycket sagt att det moderata partiet engagerat sig särskilt för landets koloniträdgårdar.
Det må vara en överdrift, men förra årets konflikt i Kalmar om just koloniträdgårdar illustrerar ett övergripande mönster.
S-ledningen fick hård kritik från koloniinnehavare för nya tuffare bestämmelser och slutligen kastades servicenämndens borgerliga förstenamn Christopher Dywik (KD) fram för att minska konfliktnivån.
Det passade kanske ledningen att oppositionen fick ta fighten med arga kolonilottsinnehavare. Men det visade också bildligt hur intresset för lotterna, ägandet och denna kultur förskjutits från arbetarrörelsen till Röpketraditionen.
