Många unga vuxna går och väntar på framtidens mirakel

Det kommer många skildringar av unga nu. Skildringar som ger motsatta bilder, men som alla på sitt sätt ändå förmedlar en bild av en ungdomsgeneration som på flera vis är unik. Unik eftersom den vuxit upp med alla förutsättningar att styra och forma livet utifrån de egna drömmarna. Unik också för att den tycks vara så vilse trots, eller tack vare, allt den fått.

På bästa sändningstid bjuder SVT sedan några veckor tillbaka på det som på modern public- servicesvenska kommit att benämnas underhållning. I dokusåpan ”Ung och bortskämd” får tittarna följa ett gäng ungdomar (läs unga vuxna) och deras något äldre föräldrar. Inför TV-kamerorna utspelar sig en, säkert till viss del överdriven och iscensatt men likväl skrämmande, uppvisning i kravlös uppfostran.

Kidsen, som alltså är vuxna i lagens mening, befaller och föräldrarna serverar, passar upp och hukar sig inför de monster de närt vid sin barm. En 23-åring ska ju inte behöva diska efter sig, veta att rödlöken är lila och att man inte har två lakan i sängen. Sådant tråkigt kan man ju lära sig sen! Men visst ja, sen inträder ju aldrig, för när det lilla monstret väl flyttat till egen bostad ändrar markservicen bara karaktär och slaven går från curlingförälder till helikopterförälder, som det så fyndigt heter på nyspråk.

Givetvis ska föräldrar ställa upp för sina barn. Lika självklart är det att alla föräldrar vill ge sina barn de bästa förutsättningarna i livet, förutsättningar som de själv hade eller önskar att de hade haft.

Men frågan är om man som förälder gör sitt barn en tjänst eller otjänst om man alltid krattar manegen? Livet är inte rättvist och alla får vi vår beskärda del av, inte bara tråkiga utan rent av olycksaliga, moment under en livstid. Ja, så varför då bidra till det i förskott, menar de oförstående och sannolikt välmenande föräldrarna?

Den 18-åriga Olga Isabelle säger i en intervju i Aftonbladet att hon vill ha ett civiliserat jobb i framtiden, ”inte ligga på knäna och skura”. Uppenbarligen har hennes föräldrar missat att lära henne att det inte finns några fula jobb. Glömt att berätta att det enda som är fult är att låta andra försörja en när man själv kan, men inte orkar.

En annan deltagare, den 24-årige Jean-Pierre säger till Expressen att han bara gått in i en roll och att han i verkligheten inte är bortskämd. I programmet är han med av en anledning: att bli känd. Känd för att vara bortskämd?

Dessa två uttalanden är illustrativa. Många av dagens unga som växt upp i trygghet, såväl ekonomisk som politisk, som uppfostrats i ett Sverige där någon annan alltid ska svara för och garantera ett gott liv, saknar verklighetsförankring. Och vem kan invända mot deras uttalanden? När det gamla arbetarpartiet kallar kvinnor som utför hushållsnära tjänster för pigor, när vissa jobb i folkmun blivit ”skitjobb” och när enda målet är att bli känd, oavsett varför, har vi fått det samhälle vi förtjänar.

Samtidigt finns en annan bild, av en annan sorts unga. En bild som kanske bottnar i samma idébaserade felslut men som kommer till uttryck på ett annat sätt. Det är en bild av de många unga som mår dåligt, som är vilsna och i ständigt behov av stöd och uppmuntran. Det talas om en särskild livskris, en kvartslivskris, som drabbar unga mellan 20-29 år.

Alla dessa unga vuxna som beskrivs som orädda, nyfikna, experimentella och fulla av livslust varvar sena studier med resmål till världens alla hörn – dessa är vuxna unga som likt Peter Pan drömmer sig igenom tillvaron i syfte att slippa bli vuxna alls. I verkligheten känner sig många av dem varken särskilt unga eller särskilt vuxna. De känner sig mest gamla och osäkra. De är varken barn eller vuxna, studerande eller arbetssökande.

Sverige dras med en av Europas högsta arbetslöshet bland unga i åldrarna 18-24 år. Arbetslösheten är oroväckande hög oavsett politisk sammansättning i riksdagen eller konjunktur. Med en verklighet bestående av en sammanpressad lönestruktur, rigid arbetsrätt och höga ingångslöner uppstår inte helt förvånande adekvata frågor om vem som ska anställa någon utan fullständiga betyg eller någon med betyg men utan arbetslivserfarenhet? Förr jobbade man sig upp, i dag ska jobben vara ”civiliserade” och helst ska man bli känd.

Att de politiska incitamenten att en gång för alla råda bot på problemet är få är ingen hemlighet. Trots att forskningen visar på hur samspelet mellan lag och lön ser ut är oviljan att agera stor. Endast Centerpartiet sticker ut bland riskdagspartierna med en tydlig reformagenda.

Men varför utbilda sig? Varför ha höga studielån? Kommer man kunna köpa sig sin egen bostad, spara till en insats? Men hur gör man det utan ett jobb? Och hur ska man ta sig igenom konkurrensens nålsöga, den som alla vill passera för att om så bara för ett ögonblick få lov att vara någon?

Medelåldern bland svenska studenter är hög. Vi har nämligen blivit itutade att det en dag kommer komma en uppenbarelse. Då i ljusskenet kommer alla bitar falla på plats och vi kommer äntligen få veta vad vi ska bli när vi blir stora. Så vi väntar, bara ett år till, och åren bara går.

Ålderskrisen har sedan länge funnits som etablerat psykologiskt tillstånd. Det intressanta är dock att medan kriser högre upp i åldern handlar om nostalgiskt tillbakablickande och ifrågasättanden av karaktären ”är detta allt?”, handlar ungdomskrisen mer om en profylaktisk depression, det vill säga att man i förväg föreställer sig allt som kan gå snett eller inte ens ha potential att bli av. Det kan handla om jobb men också om relationer. Nöja sig eller gå?

För till syvende och sist handlar allt, de stora som de små besluten, om att våga välja. Känslan av handlingsförlamning är en oundviklig effekt av den uppsjö av möjligheter som dagens unga har. Och när varje val innebär att man väljer bort ett antal andra möjligheter kan det vara svårt att välja alls. För tänk om man väljer fel?

När känslan av att alla val är livsavgörande, när otillräckligheten gör sig påmind och längtan efter perfektion läggs till, framstår hela livsprojektet som oändligt svårt. Och det är just vad det är. Och det är just här som vuxenvärlden spelar roll. Den som aldrig fått bevisa att den kan, om så bara skala potatis, eller den som aldrig tillåtits misslyckas ens med tvätten, kommer aldrig att våga göra något alls.

Så hur kommer det gå för TV-såpans rollfigurer? Kommer de bli superstjärnor eller ens få ett vanligt hederligt jobb på Mc Donalds? Och om de skulle misslyckas med sina drömmar, vems är då felet? Mammas?