Annons

Man blir inte rikare av att bo tätare

Ledare • Publicerad 1 juli 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Med undantag för centrala Stockholm finns inga agglomerationseffekter i Sverige.
Med undantag för centrala Stockholm finns inga agglomerationseffekter i Sverige.Foto: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT

Storstäderna blir rikare, landsbygden fattigare och i spåren av polariseringen växer stödet för populistiska krafter. Så lyder en vanlig teori. Dessbättre är det ganska tveksamt om den stämmer för svensk del.

Hittills har det faktiskt inte gjorts någon undersökning av hur inkomsterna i städer respektive på landsbygd har utvecklats. Man har jämfört kommuner och regioner, vilket är något annat: ett län kan innehålla såväl en större stad som en ansenlig landsbygd. När ekonomen Martin Nordin nu verkligen har tittat på inkomstutveckling i relation till befolkningstäthet visar sig städerna, med ett undantag, inte alls ha dragit ifrån.

Annons

Hela Sverige har i studien delats in i 210 000 rutor som sedan har rangordnats utifrån befolkningstäthet. Lägger man sedan till inkomster finner man att det är i de mest tätbefolkade områdena som människor även har de högsta och snabbast ökande inkomsterna.

Men detta gäller i praktiken bara centrala Stockholm. I början av 1990-talet låg den disponibla inkomsten femton procent över riksgenomsnittet. 2015 låg den 50 procent över snittet.

I Göteborg och Malmö finns ingen sådan utveckling. Tvärtom ligger den disponibla inkomsten under genomsnittet i landet, och har utvecklats negativt under de senaste trettio åren. I dessa båda ”storstäder” saknas dessutom sambandet mellan täthet och inkomster. I Malmö är det de glesa områdena som har högst disponibel inkomst samtidigt som de mest tätbefolkade områdena har haft en negativ utveckling.

I den mån det finns ett dåligt självförtroende i mindre städer saknar det alltså grund. Inget tyder på att produktiviteten generellt skjuter i höjden av att man bor fler på en mindre yta. Huvudstaden är inte en del av ett svenskt mönster utan snarare ett undantag. ”Det tycks inte finnas andra täta områden i Sverige som följer Stockholms positiva inkomstutveckling”, skriver Nordin.

I andra änden av skalan finns områden som verkligen halkar efter. I de fem glesast befolkade procenten av landet har den disponibla inkomsten minskat med tio-femton procent jämfört med genomsnittet i landet. Men för den stora majoriteten har inget hänt. Den disponibla inkomsten förklaras inte av var man bor.

Nordins studie är en viktig påminnelse till storstadsromantiker som väntar sig stora positiva effekter av befolkningsökning och förtätning: det är inte alls säkert att välståndet ökar. Tvärtom kan det, som i Malmö, minska. Och även i Stockholm är utvecklingen mindre positiv när man håller sig till inkomster från arbete.

Den är också en viktig påminnelse om att inte söka polarisering där ingen finns. Utbildningsnivån har stigit snabbare i riktigt glesbefolkade områden än i mer tätbefolkade.

Ett orosmoment för landsbygden är däremot att inflyttade tjänar mindre än personer som har bott där hela tiden, och att skillnaden har ökat med tiden. ”Om detta beror på att inflyttade är mer lågproduktiva eller om den inflyttade gruppen skiljer sig på något annat sätt är oklart”, skriver Nordin. Även detta är dock en viktig påminnelse om att inte söka befolkningsökning till varje pris.

Daniel BrawSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons