Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.
När bland annat rektorn för Umeå universitet, Hans Adolfsson, nyligen pläderade för att den planerade myndigheten för mänskliga rättigheter ska placeras i den västerbottniska residensstaden användes ett för svensk debatt ovanligt argument. Professor Adolfsson underströk att avståndet från maktcentrat i Stockholm skulle stärka institutets oberoende.
Det är rimligen ingen som hävdar det problematiska i att Högsta domstolen i Stockholm ligger ett stenkast från den lagstiftande församlingen Riksdagshuset. Självständighet och oberoende hänger där inte samman med gator och kvarter. Det är lagar, regler och inte att förglömma en vital förvaltningskultur som formar det centrala autonoma draget hos myndigheter och tjänstemän i den liberala staten. Finansinspektionens eller Domstolsverkets trovärdighet avgörs inte av gatuadressen.
Men ett enda maktcenter i ett land, en sluten central zon i huvudstaden där nätverken går in i varandra, är heller inget eftersträvansvärt. Förvaltningsforskaren Louise Bringselius, bördig från Kalmar, och statsvetaren Marja Lemne har tidigare understrukit det geografiska maktdelningsargumentet att Riksrevisionen ska ha sin bas på annan adress än i Stockholm.
Adolfsson breddar därför diskussionen om ut- eller omlokaliseringar av statliga myndigheter som varit en av denna regerings få lyckade i mening genomförda reformer.
Motiven för omlokaliseringar har också växlat. Från regionalpolitik i mening arbetstillfällen till att staten ska vara synlig över hela landet. Ett växande fokus på konflikten stad-land och en observation över att statliga tjänster koncentrerats till Stockholm fick också statsrådet Ardalan Shekarabi att lägga i en hög växel i omlokaliseringsarbetet. 19 myndigheter har helt eller delvis flyttats.
Allt har nu inte gått perfekt till. En ny utvärdering från Kammarkollegiet påminner om att priset för utlokaliseringar är mycket högt. Inte bara i pengar. Det tar, framgår det, upp till fyra år efter en förändrad lokalisering till det att arbetet kan pågå som normalt. Omlokaliseringar måste därför följas med nya pengar och med formellt ”sänkta förväntningar” på myndigheten.
Kritik riktas också mot hur regeringen valt platsen för den nya lokaliseringen utan att samråda med myndighetens ledning. Myndigheten för ungdoms - och civilsamhällesfrågor ligger som bekant i Växjö – en kommun där anknytning till liknande verksamhet saknas, påstås det. Möjligen saknas forskning och andra offentliga institutioner, ett levande civilsamhälle präglar emellertid Kronoberg kan vi upplysa om.
E-hälsomyndigheten i Kalmar lokaliserades dock till ett befintligt ”kunskapsmässigt kluster”!
Ska omlokaliseringar fungera krävs att ”de samlade konsekvenserna” utreds innan beslut fattas och att en funktion inrättas i statsförvaltningen som hjälper till med det praktiska arbetet, skriver Kammarkollegiet. Myndigheter med smal spetskompetens bör heller inte flyttas från Stockholm.
Förhoppningen är att denna förvaltningspolitik kan bedrivas utan bokstavstro. I Januariöverenskommelsen stadgas exempelvis att inga nya myndigheter ska lokaliseras till Stockholm. Rimligen är det lämpligare att etablera nya myndigheter utanför Stockholm, än att omlokalisera statlig förvaltning från huvudstaden, men ett absolut stopp mot att lägga nyinrättade myndigheter i Stockholm vittnar om att förvaltningens bästa underordnas andra ställningstaganden. Och då blir det svårt att för att i något fall motivera en omlokalisering. Även med det nya maktdelningsargumentet.
