Magplask för majoriteten
Varför dröjer den nya simhallen i Kalmar? I Socialdemokraternas valmanifest 2018 verkade saken avgjord. ”För att vi även framåt ska vara en attraktiv kommun vill vi bygga en ny modern simhall med 50-metersbassäng i Snurrom”, stod det. Det lät som om kostnadsfrågan redan var avgjord och bygget kunde börja direkt.
Men i själva verket har kommunen valt en mycket mer försiktig linje. Innan beslut fattas ska det först utredas ifall det finns privata aktörer som kan tänka sig att bygga och driva anläggningen. I början av juli skickade kommunen ut en inbjudan till ”konkurrenspräglad dialog” om projektering, byggnation, finansiering och drift av bad- och friskvårdsanläggningen i Snurrom.
Inte bara för väljarna har detta varit oklart, utan även för oppositionen. I maj behandlades en motion från Moderaterna om att den nya simhallen borde byggas och förvaltas av en privat aktör. Svaret blev att det är på gång. Kommunen har redan haft kontakt med flera byggherrar och operatörer som är intresserade av uppdraget.
Moderaterna har tidigare, redan 2015, föreslagit just sådan så kallad hyresupphandling i kommunfullmäktige. Då har idén mött kompakt motstånd, rentav förlöjligats. Att studera kommuner som hade valt den lösning Moderaterna förordade väckte inget intresse.
I kommunens verksamhetsplan för 2017 stod visserligen att hyresupphandling skulle prövas som alternativ till att bygga simhallen i egen regi.
Men när kommunfullmäktige i juni det året diskuterade hyresupphandling i allmänt, var den gamla jargongen tillbaka. Vänsterpartiets dåvarande kommunalråd Bertil Dahl talade om en ”myt hos Moderaterna” om att ”bara någon privat gör det, så är det gratis”. Man beslutade också att ägande av verksamhetslokal är den strategiska utgångspunkten för kommunens lokalförsörjning.
Ändå går alltså majoriteten i praktiken på Moderaternas linje, och det finns goda skäl för det. En bad- och friskvårdsanläggning av det slag som skisseras är inte en självklar del av kommunens kärnuppdrag.
I sin inbjudan till privata aktörer skriver kommunen att Ironman har ökat intresset för simning, men skattebetalarna betalar för skola och äldreomsorg och inte för att vuxna människor ska satsa på extremidrott. Gymlokaler behöver kommunen knappast tillhandahålla. Äventyrsbad kan dra in pengar till de delar av verksamheten som är politiskt motiverade, men innebär samtidigt att kommunen blir en kommersiell aktör i upplevelsebranschen.
Allt detta spelar roll eftersom badsatsningen är förenad med risk. Ju fler kommuner som satsar på badhus, desto mindre utmärkande utflyktsmål blir de. Det är fullt möjligt att skattepengar måste användas för att subventionera något som var tänkt att ge intäkter åt kommunen.
Men i rättvisans namn verkar delar av majoriteten vara kvar kvar på den gamla linjen. Det innebär en ännu mer komplicerad process. Först ska kommunen föra långtgående samtal med privata aktörer, med förutsättningen att upphandlingen när som helst kan avbrytas på grund av ändrade politiska beslut. Sedan ska det eventuella resultatet av dessa samtal ställas mot att kommunen i alla faller bygger och driver på egen hand.
Att majoriteten inte drar åt samma håll innebär att Kalmarborna får dras några år till med en simhall som har tjänat ut. Men det är i alla fall bättre än alternativet, som var att kommunen hade rusat in i en riskabel jätteinvestering som till stor del saknar koppling till kommunens uppdrag. Att så inte blev fallet är Moderaternas förtjänst.
