Annons

Må Gud bevara Växjö stift

Svenska kyrkan ska se över stiftsindelningen. Men syftet är oklart. Risken är att identiteter försvagas och att ekonomisk rationalitet sätts framför kyrkans liv.
Ledare • Publicerad 21 juni 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Svenska kyrkan ser över stiftsindelningen. Det är dock inte aktuellt att låta Kalmar stift återuppstå.
Svenska kyrkan ser över stiftsindelningen. Det är dock inte aktuellt att låta Kalmar stift återuppstå.Foto: Mats Holmertz

Som en blixt från klar himmel kom kyrkostyrelsens besked den 9 juni att de 13 stiftens framtid ska ses över. Bakgrunden är en rapport som vittnar om väntade svåra ekonomiska utmaningar för Svenska kyrkan. saker som tidigare inte diskuterats sätts nu högt på agendan. Den demokratiska strukturen, läs kyrkomötet, ska ses över för att spara pengar. Församlingarna ska avlastas administrativ börda för att ägna sig åt sin verksamhet, vilket emellertid samtidigt handlar om att bygga upp en mer centralstyrd administration över löner. Och stiftens egendomsförvaltning – skog, jord och värdepapper - vill man gärna lägga samman i en korg.

Frågan om stiftens framtid rör emellertid något större. Den lutherska kyrkan består som bekant av församlingar och stift, även om under senare år utan några andliga diskussioner storpastorat och den nationella nivån i Uppsala blivit allt viktigare.

Annons

När kyrkostyrelsen talar om en mer ”ändamålsenlig” inledning är det svårt att inte dra slutsatsen att stiften ska bli färre. Det finns en bild av att mindre stift som Visby, Härnösand och Karlstad är för sårbara.

Det är alltså mindre troligt för att uttrycka sig milt att Kalmar stift som upphörde 1915 skulle återuppstå efter mer än 100 år.

För inte så många år sedan såg visionen annorlunda ut. Dåvarande biskopen Lars Eckerdal i Göteborg ville klyva stiftet i tre delar och inrätta domkyrkor i Uddevalla och Varberg. Senare fördes en diskussion bakom portarna till biskopsgårdarna om att låta Växjö stift expandera västerut medan det gamla Kalmarstiftet skulle återuppstå genom en sammanläggning med Visby.

Tankarna kunde ses som en reaktion på centraliseringsiver. Och det fanns en teologisk grund. Stiften som främjare av församlingslivet poängterades. Emellertid är frågan om inte en rad nya stift i kyrkan skulle försvaga den episkopala strukturen. Den nationella sammanhållningen riskerar att fragmentiseras och biskopsmötet skulle snarare försvagas än stärkas med ett gäng ”småbiskopar”.

Stiften är något av län och landskap på en och samma gång. De är organisatoriska enheter, men också identitetsbärare. Stiften rymmer och förknippas med olika andliga traditioner och bildar tillsammans en enhet.

Mardrömmen är om stiftsdebatten blir en motsvarighet till det världsliga regementets diskussioner om storregioner och superlandsting. Där lyste syftet med reformerna vanligen med sin frånvaro. Kartritarna fnös åt historiska aspekter som kultur och identitet.

När det talas om ”ändamålsenlighet” är det avgörande vad som avses. Flyttas stödfunktioner länge bort från församlingarna utmanas det som kyrkan kallas sin självförståelse. Kyrkan blir mindre av de kristnas hem. Symbolerna för enhet blir symboler för distans.

Administrativ verksamhet på stiftskanslier kan möjligen koncentreras liksom viss tillsynsverksamhet. Samtidigt blir stiften och biskopen mer inriktade på utvecklingen av kyrkans centrala nivå, livet i församlingen. På uppdraget att vara herde för sin hjord. Så skulle en kyrka som ständigt reformeras kunna kombinera tradition och förnyelse.

Martin TunströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons