Luftkränkningen är en rysk förlust
Till raden av satsningar på svenskt försvar efter nedrustningen hör inrättandet av militära samarbeten, bland annat med Finland. De har blivit fler, samtidigt som relationen till Nato fördjupats. Att stå ensam är inte längre ett hållbart alternativ.
Det var inom ramen för det svensk-finska samarbetet som man under onsdagen genomförde en militärövning på Östersjön, med bland annat stridsflyg och ytstridsfartyg.
Det var i samband med denna övning som Ryssland kränkte svenskt luftrum med fyra stridsflyg i vad försvarsmakten kallade en ”medveten handling”.
Ryssland har en historia av militära provokationer mot Sverige. Ubåtskränkningarna är fastetsade i det kollektiva minnet. Och det var för nio år sedan som ryska bomb- och jaktplan under den så kallade ”ryska påsken” flög i angreppsformation mot svenska mål, enligt Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg i ett simulerat kärnvapenangrepp.
Den gången skedde kränkningen på långfredagen, denna gång på askonsdagen. Från ryska påsken 2013 till ryska fastan 2022 – det är samma återkommande mönster av illasinnade övningar och markeringar.
Allvaret i den senaste kränkningen får ses som än mer betydande sett till den större kontexten av Rysslands krig i Ukraina och tidigare varningar om att svenskt och finskt närmande till Nato kommer mötas av ”allvarliga militära och politiska konsekvenser” med ryska UD:s talesperson Maria Zacharovas ord. Man ser sitt närområde som hörandes till ”intressesfären”. Flygplanskränkning ska ses i detta ljus.
2013 viftade Kreml bort upprördheten och avfärdade anklagelserna om att man övade kärnvapenanfall. Nu skramlar man helt öppet med sina kärnvapen mot Ukraina.
Men om Ryssland tror sig skrämma svenskar och finnar synes det få motsatt effekt. Försöken att hota Sverige och Finland bort från Nato har följts av en stor förändring i folks inställning till försvarsalliansen.
”Kremls försök att påverka svensk säkerhetspolitik får snarare motsatt effekt. Flygplanskränkningen kan på så vis ses som en rysk förlust i slaget om människors hjärtan och sinnen.”
För första gången är en majoritet finnar för medlemskap. Det är en monumental förändring på kort tid. 2017 var de blott 19 procent. Sedan tidigare vill majoritet svenska riksdagspartier ha en Natooption likt Finlands, och fler svenskar är nu för medlemskap än mot.
Under den pågående krisen ökar trycket på regeringen som så sent som för två veckor tog avstånd från medlemskap under utrikesminister Ann Lindes (S) utrikesdeklaration. Dagen innan invasionen sa statsminister Magdalena Andersson (S) att svenskt medlemskap vore olämpligt.
Men att det i denna allvarliga situation går att kovända har vi sett flera exempel på både i Sverige och Europa.
Att ett regeringsparti som bär på en så pass stark tradition av Natoskepsis inte ändrar sig i en handvändning säger kanske sig självt. Att varken Sverige eller Finland velat agera utan den andre är också förståeligt.
Det har dock börjat röra sig. Flera S-profiler har bytt fot och hänvisat till ”det nya läget”, denna återkommande socialdemokratiska förklaring i allehanda fråga.
Daniel Suhonen som grundade den vänsterriktade S-föreningen Reformisterna har börjat omvärdera motståndet. Daniel Färm, politisk redaktör för Socialdemokraternas tidning Aktuellt i Politiken, har också bytt fot. Maria Hind Alias, ordförande för S-föreningen för jämställdhet mot hedersförtryck, har uppmanat statsministern att ”sluta förhala”.
Motståndet till en Natooption kan snart höra till högen av principer Socialdemokraterna fått äta upp.
Kremls försök att påverka svensk säkerhetspolitik får snarare motsatt effekt. Flygplanskränkningen kan på så vis ses som en rysk förlust i kampen om människors hjärtan och sinnen.
