Löfvens sorti ger Lööf en väg ut
När Centerpartiets ledare Annie Lööf gjorde ett framträdande via video på Socialdemokraternas kongress för att sända en hälsning till Stefan Löfven i samband med hans avtackning var det en del borgerliga som höjde på ögonbrynen.
Det kan lika gärna ses som ett tecken i tiden; ytterligare en signal om att Centern efter dessa år med Januariöverenskommelsen söker sig vänsterut, istället för att inför valet bygga en borgerlig samverkan.
I sin hälsning konstaterade Lööf att hon ser Löfven som ”en person som står vid sitt ord”. Avtackningar brukar förvisso ha en för stunden acceptabel tendens att bli panegyriska. Men man kan ändock notera att de artiga orden uppenbarligen inte tog hänsyn till sådana väsentliga helomvändningar Löfven stått för, som när han tog Socialdemokraterna från ”mitt Europa bygger inte murar” till att försöka strama åt migrationen.
Frågan om huruvida Centerpartiet kommer kunna lita på Socialdemokraterna framöver är nu en knäckfråga. Med nya kongressbeslut och ny partiledare kommer det också innebära nya spelregler för eventuella, framtida samarbeten över blockgränsen.
Arbetarpartiets vänstersväng ska visserligen inte överdrivas, men tendensen kunde ändå skönjas. Bland annat ska vinstuttag ur skolan förbjudas, konfessionella friskolor likaså – ett brott mot bland annat Europakonventionen som man uppenbarligen hoppas kunna runda – och privata vårdgivare har att vänta sig tuffare villkor.
Partiets något rödare utveckling under Magdalena Andersson vittnar om ett missnöje bland medlemmar efter de kompromissande åren av samarbete med liberala partier. Det missnöjet, och den förändringstrend som kongressens beslut visar på, är onekligen ett steg bort från den position som möjliggör ett fortsatt samarbete med Centern.
”Onekligen ett steg bort från den position som möjliggör ett fortsatt samarbete med Centern.”
Hur detta i sin tur tas emot av Annie Lööf och Centerpartiet återstår att se. Men det är knappast hoppingivande för ett liberalt samarbetsparti som redan bråkar med den nuvarande rödgröna regeringen om strandskyddet och skogen.
Att Löfven ännu dröjt med att begära entledigande som statsminister är således inte förvånande. Helst vill man ro förhandlingarna mellan Socialdemokraterna och Centern i hamn innan kommandot lämnas över. Om inte Centern redan innan dess står säkrade på Socialdemokraternas sida framstår möjligheterna för Andersson att ta över som statsminister som mycket svårare.
Med kongressens nya beslut och den av samma kongressa valda nya partiledaren gäller också nya förutsättningar för partiets samtliga samarbeten med Miljöpartiet, Vänsterpartiet, och Centern.
Att Socialdemokraterna själva känner ett mått av oro framgår av att flera representanter nu hemfaller åt ett slags feministisk utpressningstaktik för att förmå de övriga partierna att falla in i ledet. Ska man verkligen hindra Magdalena Andersson från att bli Sveriges första kvinnliga statsminister? Som om statsministerns kön vore viktigare än politiken som ska föras.
Nästan samtliga partiledare i Sverige är kvinnor, och ingen tror väl att Socialdemokraterna skulle rösta igenom en borgerlig regering i jämställdhetens namn om statsministerkandidaten råkade vara kvinna.
Efter framgångarna i somras vädrar också Vänterpartiets ledare Nooshi Dadgostar morgonluft. ”Mittpunkten i det här samarbetet flyttas till vänster”, konstaterar hon nu. Detta, Socialdemokraternas förändringsprocess, och Miljöpartiets rödgröna radikalisering borde sammantaget bli en väckarklocka för Centern.