Martin Tunström: Löftena kunna svika

När statsministern och partiledare Stefan Löfven sommartalade på söndagen valde han att lägga fram en ny målsättning. Sverige ska ha världens bästa äldreomsorg. Vis av erfarenheten saknades både en tidsplan och en definition av ”bästa” denna gång. I talet gavs många exempel på hur äldreomsorg inte ska fungera, men få exempel på hur den ska utvecklas. Löftet blir därmed fluffigt och det är mycket svårt att utvärdera det.

Sysselsättningsmålet kom att hånas, eftersom det förutsatte reformer som socialdemokratin samtidigt avvisade. Men målet hade också en stark tillväxtdimension som kom att förknippas med den tidige Löfven.

Av fler arbetade timmar följer ekonomisk tillväxt. Mer på kontot för den enskilde. Och mer att fördela till välfärdens skola, vård och omsorg. Målen hänger således samman. Nu talas emellertid mindre om hur värden kan skapas och mer om hur de ska fördelas. När tillväxtmålet faller flaggas det för välfärdsmål.

Äldreomsorgens problem brukar också av socialdemokraterna närmast ensidigt beskrivas i termer av bristande personaltäthet. Vid de få tillfällen de senaste åren frågan ens tagits upp. Att äldreomsorgen knappat nämndes i Januariöverenskommelsen kan knappast Centern och Liberalerna bära hela ansvaret för.

Pandemin aktualiserar andra frågeställningar än den som också facket brukar resa eller det fokus på driftsformer som varit borgerligheten alldeles för frekventa svar. Organisation, medbestämmande och fördelning av makt och befogenheter inom kommunerna är ämnen som borde upp på dagordningen.

Valfrihet och patientautonomi är värden som statsministern för övrigt inte ens nämnde när den ”bästa” äldreomsorgen omtalades. Perspektivet blir lätt organisationens, kommunens eller fackens. Och inte omsorgstagarnas. Det har vi sett förut. Som när äldreboendena blir viktiga för att arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska kunna genomföras med tvivelaktiga konsekvenser för ”brukarna”.

Metoden att ställa skattesänkningar mot välfärd som Löfven återupprepade känns igen. Intressant nog är problemet för Löfven denna gång att skattesänkningskraven kommer inom ramen för regeringsunderlaget, framför allt Liberalerna, och inte bara från oppositionen.

Välkommet i Löfvens tal var hans ambition att tala om samhället i termer av frivilliga krafter som haft stor betydelse under pandemin. Samtidigt återkommer ofta Löfven till att sätta in sin välfärdspolitik i en socialdemokratisk berättelse med tonvikt på det ”starka samhället”. På SSU-kursgården återkom Löfven symptomatiskt nog till arbetarrörelsens efterkrigsprogram som innehöll stora välfärdssatsningar. Nu som då ska en ”historisk möjlighet” tas.

Analogin är emellertid långtifrån given. I arbetarrörelsens efterkrigsprogram övergavs visserligen alla tankar på större statligt ägande. Istället skulle planering och offentlig styrning av näringslivet öka. När Löfven återkommer till detta programs historiska vikt ges välfärdssatsningarna utrymme, men inte de begränsningar av de marknaden som sedan aldrig kom att genomföras. Hänvisningarna till det programmet signalerar således minst av allt någon reformvilja vad gäller ekonomi eller offentlig sektor.