Ljus i Natotunneln
Under tisdagen och onsdagen sammanträder Natos högsta beslutande organ, Nordatlantiska rådet, i Vilnius på det toppmöte som efter måndagskvällens besked ser ut att mynna ut i ett godkännande av Sveriges Natomedlemskap. Ett välkommet ljus i tunneln efter den omtumlande process som tog sin början förra året och som alltsedan dess kantats av förhandlingar, krav, provokationer och förhalanden.
Efter Turkiets president Recep Tayyip Erdoğans motkrav på förnyade diskussioner om turkiskt EU-medlemskap kan man fråga sig hur centrala de tidigare påtryckningarna mot Sverige egentligen varit ur Turkiets perspektiv. Beskedet blev i stället att Turkiet är villigt att släppa in Sverige i försvarsalliansen – om EU är redo att öppna upp de sedan 2016 pausade förhandlingarna om turkiskt EU-medlemskap. En stilla misstanke infinner sig om att det i själva verket är detta Turkiet varit ute efter hela tiden; de andra kraven framstår som småpotatis i sammanhanget.
”En stilla misstanke infinner sig om att det i själva verket är detta Turkiet varit ute efter hela tiden.”
Det är dock inte något som Sverige själv kan besluta om, och EU-ordförandeskapet är dessutom nyligen avslutat. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har för sin del varit snabbt ute med besked om att han för sin del stöttar Turkiets ambitioner att bli medlem i EU. Ett diplomatiskt uttalande som kan tolkas på lite olika sätt. Men nu är frågan om EU-förhandlingar inte upp till Nato heller, låt vara att många EU-medlemmar också är med i Nato.
Det är väl i och för sig tänkbart att EU-länder som redan är med i Nato och är angelägna om svenskt medlemskap också, likt Stoltenberg, uppmuntrar att Turkiet söker sig västerut. Det är något annat än att rakt upp och ned förespråka turkiskt EU-medlemskap. Skulle det till slut leda till att förhandlingarna på längre sikt återupptas innebär inte det per automatik att de förhandlingarna i sin tur leder till att Turkiet släpps in i värmen. Men det skulle kunna användas som en morot för att uppmuntra positiva förändringar i Turkiet. Så såg ju också tanken ursprungligen ut, men verkligheten blev till slut en besvikelse. Och nog skulle ”basarhandlaren” Erdoğan genomskåda ett sådant förfarande.
Oavsett vad är detta en fråga som inte var med i Madridavtalet mellan Sverige och Turkiet med anledning av Natoprocessen. Sverige har likt Finland uppfyllt sina överenskomna förpliktelser. Efter att Europeiska rådets ordförande Charles Michel senare under måndagen meddelade att EU utforskar möjligheterna till ett fördjupat samarbete med Turkiet gav dock Erdoğan med sig. Men skulle Erdoğan i framtiden komma med ytterligare nya krav är det dags för stormakten USA att sätta mer press på Turkiet, till exempel i frågan om huruvida landet verkligen ska få köpa de amerikanska F16-planen eller ej. Att olika parter vill få ut något även för egen del ur en förhandling är naturligt, men Erdoğan kan inte låtas diktera villkor hur som helst.
