Litar inte S på sin rättspolitik?
Protesterar Socialdemokraterna mot sin egen rättspolitik? Den frågan väcks vid läsning av vad inrikesministerns pressekreterare Per Strängberg, som också är vice ordförande för Socialdemokraterna i Norra innerstaden i Stockholm, skriver på Twitter.
I slutet av september genomförde föräldrar från Järvaområdet en manifestation i Stockholm mot gängvåldet. De har också framfört en kravlista på 34 punkter om åtgärder mot våldet till riksdagen.
I ett inlägg frågar sig Strängberg med en raljant formulerad retorisk fråga huruvida demonstranterna efterfrågade de hårdare tag mot gängen som oppositionen krävt. Svaret på den retoriska frågan är så klart nej, de kom med andra krav.
Utöver att hans raljanta fråga var något av en halmgubbe – som exempel på oppositionens förslag nämnde han sådant som militära insatser och undantagstillstånd – slår hans utfall tillbaka mot regeringen själv.
För vad är det egentligen som efterfrågas i detta 34-punktsprogram? Ja inte är det de hårdare tag som nu även Socialdemokraterna själva efter många långa år har börjat inse behövs – sådant som avskaffade straffrabatter, fler poliser, eller utökade resurser och befogenheter. I själva verket målar programmet snarare upp bilden av att det är denna politiska linje som är en av gängkriminalitetens orsaker.
”I stort andas programmet av en misstro mot polisen.”
I stället efterfrågas sådant som en utredning av hur närvaron av ordningsvakter och säkerhetskameror påverkar tryggheten. Polisen ska utbildas i varför unga är fientligt inställda mot dem. Hårdare tag efterfrågas mot drogkonsumenter i ”de välbärgade stadsdelarna”. En nationell kriskommission ska utreda varför så få av morden i Järva klaras upp. Och så vidare.
Det ska sägas att det finns bra förslag som sådana i dokumentet – som ett förslag om stärkt avhopparverksamhet – men i stort andas programmet av en misstro mot polisen, och en bild frammanas där det ser ut som att gängvåldet skulle bero på det omgivande samhället och inte de kriminella själva.
Att företrädare för regeringen, eller i detta fall en av ministrarnas pressekreterare, försöker fula ut oppositionen är man vad vid vid detta laget. Och att de börjat anamma delar av den borgerliga lag och ordnings-politiken är välkommet.
Men när man på detta sätt kontrasterar (låt vara en missvisande bild av) oppositionens politik mot förslag som vittnar om en djup misstro mot polis och samhälle, undrar man om det inte slagit slint på kansliet.
Inte bara för att inrikesministerns egen pressekreterare här ser ut att omhulda denna analys, utan också för att det går på tvärs mot regeringens egen linje – åtminstone så som man velat presentera den på sistone. Vilken rättspolitisk linje gäller egentligen i Rosenbad?