Liberalt med likvärdig skola
En av de absolut viktigaste utredningarna som regeringen kommer tillsätta. Så beskriver nya skolministern Lotta Edholm (L) en utlovad utredning om ett förändrat finansieringssystem för att få till stånd en rättvisare fördelning av skolans resurser. Ambitionen fastslogs redan i Tidöavtalet, som stadgar den borgerliga regeringen ska ta steg för att införa en nationellt bindande skolpengsnorm för att öka likvärdigheten mellan skolorna. Något som kommer att vara av stor vikt för elevernas utbildning.
Av Edholms uttalande att döma vill skolministern också gå längre än vad som explicit fastslogs i avtalet som sådant. I en kommentar till Dagens Nyheter (1/11) påtalar skolministern inte bara den ofta uppmärksammade aspekten att det råder stora skillnader från kommun till kommun i fråga om hur mycket pengar man satsar på sina skolor, något hon kallar för ”den största orättvisan.” Hon lyfter i sammanhanget också upp det förhållandet att kommunala skolor har en dyr skyldighet att kunna ta emot alla elever. En punkt där de kommunala skolorna skiljer sig från de fristående, utan att det fått genomslag i skolpengens utformande.
Här har Liberalerna fått gehör i en fråga som varit orsak till mycken inomborgerlig träta. Vad gäller Sverigedemokraterna och deras väljare har det knappast varit någon profilfråga. Att den borgerliga regeringen kommer driva denna fråga är ytterligare ett exempel på de framgångar Liberalerna faktiskt vunnit i förhandlingar partierna emellan. Försöken att måla upp mitten-höger-regeringen som en sverigedemokratisk marionett är snarare ett vänsterspinn än en saklig beskrivning av majoriteten av det faktiska innehållet i regeringens policy.
”Genom att främja en mer likvärdig skola vårdas också friskolereformen.”
Skolans strukturella finansieringsproblem uppmärksammades även i somras av Riksrevisionen, i vars rapport det framgick att den nuvarande modellen som egentligen var tänkt att skapa lika villkor för både kommunala och fristående skolor i stället har främjat brister i likvärdighet.
I debatten om skolan hamnar fokus ofta på frågan om vinster, vilket förvisso är en del i det existerande problemkomplexet men långtifrån den centrala fråga som många inom vänstern vill få det till. Även om den aspekten ej bör ignoreras borde dock fokus i högre grad ligga på sådant som olikvärdigheten och den galopperande betygsinflationen.
Det fanns förstås en logik i tanken att skolpengen skulle följa eleven oavsett om den går i kommunal eller fristående skola. Men i och med den kommunala skolans större ansvar, liksom det faktum att hela skolpengen i de fristående skolornas fall inte nödvändigtvis konkret följer eleven som sådan utan även delvis kan gå till annat som exempelvis vinst eller förvärv av nya skolor, har det blivit uppenbart att systemet är i behov av reformer.
Att borgerligheten och regeringen inte värjer sig mot den svenska skolans reformbehov utan vågar se och utmana de problem som faktiskt finns på området är minst sagt välkommet. Genom att främja en mer likvärdig skola vårdas också friskolereformen.
För en borgerlighet som i många väljares ögon har tappat trovärdighet i skolfrågan kommer detta att vara av vikt när gäller att återuppbygga förtroendet. Men framförallt kommer det att vara av stor betydelse för landets alla skolor och elever. I regeringens ambitiösa agenda för att få ordning på Sverige förtjänar skolan samma grundliga upprättelse.
