Låt inte 30-talet komma åter
Det råder åter Kris i befolkningsfrågan om man får tro på Socialdemokraterna i landets näst största stad eller på Miljöpartiets språkrör och tidigare ministern Märta Stenevi. I utspel de senaste veckorna efterlyses åtgärder för familjeplanering, alltså åtgärder som ytterst syftar till att minska antalet barn som familjerna i utsatta områden skaffar sig.
Onekligen går det undan i integrationsfrågan. Den som tidigare såg strukturella faktorer bakom problem som trångboddhet, kriminalitet och bidragsberoende avfärdades som främlingsfientlig, vilket omöjliggjorde en konstruktiv och problemlösande diskussion.
Nu diskuterar företrädarna för politiska grupperingar som vill framställa sig som toleransens apostlar åtgärder som rör samhällets främsta byggsten; familjen. Migrationen tvingar onekligen fram politiska åtgärder som man trodde hade lagts åt sidan för decennier sedan.
Ingen förnekar sexualundervisningens betydelse, eller behovet av en mödravård i tiden. Grundproblemet är att tilltron till det offentliga och till samhället är låg i utsatta områden, ändå tror man att olika insatser ska välkomnas.
Men 1930-talets lösningar om familjeplanering som Alva och Gunnar Myrdal mejslade fram färgades av en extrem starkt tilltro till social ingenjörskonst. Reproduktionen skulle under ”samhällelig” kontroll. Samhället skulle byggas ovanifrån. Ja samhälle och stat var för dem synonymer.
Då var nativiteten för låg, i vissa grupper. Nu är den för hög, i vissa grupper. Men åtgärderna är desamma.
Ovanifrånperspektivet förenar just nu tunga socialdemokrater, gröna och liberaler. Gränserna för statens maktutövning framstår som vaga och diffusa.
”Att särskilt lyfta fram de områden som är utsatta av klaner och kriminalitet för olika familjeplaneringsåtgärder är förenat med stora risker.”
Att särskilt lyfta fram de områden som är utsatta av klaner och kriminalitet för olika familjeplaneringsåtgärder är förenat med stora risker.
Den främsta är att de offentliga organens legitimitet ifrågasätts. Socialtjänsten har redan utsatts för en islamistisk desinformationskampanj när det gäller arbetet med kriminella barn och ungdomar till invandrade föräldrar.
Myter sprids om att muslimska barn kidnappas, när empiri samtidigt visar att socialtjänsten agerar för sällan och för sent i betongförorterna.
Hur förtroendet påverkas för socialtjänsten om familjeplanering lyfts fram i områdena ter sig klart. Det kan lätt uppfattas som att den svenska staten ensidigt vill begränsa familjerna i grupper med utomeuropeisk bakgrund. Ensidiga riktade åtgärder framstår som nedlåtande. Som att staten likt Myrdal vill skapa ett ”bättre människomaterial”. I värsta fall kan intentionerna ses som en krigsförklaring.
Hade förslag om mindre somaliska familjer kommit från Sverigedemokraterna hade mottagandet säkerligen blivit ett annat i den offentliga debatten. Då hade det setts som ett verktyg för att begränsa minoriteterna volymmässigt.
En andra risk måste också betonas. När det gäller ovainfrånåtgärder tenderar ändamålen att glida och bli allt vidare. Social ingenjörskonst kan vara relevant, men kan också bli allt mera auktoritärt och utvecklas med de små stegens tyranni. I detta fall finns inneboende risker med politisk styrning av familjeplaneringsåtgärder som kan riktas mot utpekade etniska eller religiösa grupper.
Den legitima familjeplaneringen stavas för övrigt ökat välstånd. Om nu någon undrat.
