Låt idéerna blomstra igen
Under helgen samlas Liberalerna till landsmöte i Linköping, och inför sammankomsten passade partiledaren samt arbetsmarknads- och integrationsministern Johan Pehrson på att inför medier lova att han inte kommer att sitta i en framtida regering som inkluderar Sverigedemokraterna.
Bakgrunden till kommentaren är de i nuläget försvagade opinionssiffrorna för nuvarande regeringspartier – Moderaterna, Kristdemokraterna, och Liberalerna – samtidigt som ett tillfälligt starkare Sverigedemokraterna kommer med krav på att ingå i regeringen på längre sikt. Det senare något som skulle få de liberalpartister som redan är skeptiska till Tidöavtalet att slå bakut.
Att Pehrson går ut med ett sådant uttalande är förvisso ur ett perspektiv förståeligt – han vill lugna partiets interna Tidömotståndare. Det är förstås inom hans fulla rätt att göra sådana tydliggöranden. Men det är också ärligt talat deprimerande. Svensk politik har nu i snart femton år varit allt för upptaget med frågan om hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Det är fortfarande hela tre år kvar till nästa valrörelse, och mycket kan förändras i fråga om partiernas opinionssiffror, det politiska landskapet, situationen i Sverige och omvärldsläget. Att nu fokusera på Sverigedemokraterna av allt framstår som en smula bortkastat. Varför förära Sverigedemokraterna den uppmärksamheten?
”Att fokusera på Sverigedemokraterna framstår som en smula bortkastat.”
Vill man på allvar hantera Sverigedemokraternas tillväxt och det egna partiets minskande siffror så finns det en viktig sak att göra. Det är inte att lägga ytterligare år på frågan om relationen till Sverigedemokraterna, utan på politisk policyutveckling. Fokusera på ideologi och sakpolitik i stället för andra partier. Med sin historiska roll som vän till skola och bildningsideal samt moralisk kritiker av 1900-talets vänster – som tidigare partiledaren Per Ahlmarks böcker i ämnet – ligger det i Liberalernas dna att i vår tid lägga kraft på skolans problem och arbetet mot islamismen eller annan fanatism. Men nu får man återigen allt att bli en fråga om Sverigedemokraterna. Det är inte rimligt att låta det bli den dominerande frågan som överskuggar allt annat på landsmötet.
En hypotetisk situation med en framtida fyrpartiregering skulle vara mer oregerlig; det säger sig självt att det är svårare att hålla ihop fyra partier än tre. Det skulle dessutom ytterligare vigda klyftorna inom borgerligheten med nuvarande tre partier på ena sidan och Centerpartiet på den andra. För att undvika ett sådant läge bör Liberalerna – liksom resten av borgerligheten, och oppositionen också för den delen – arbeta mer med politikutveckling. Låt idéerna träda fram i den svenska politikens förgrund igen.
