Låt ej mörker råda på landsbygden
I decennier har den frågan om kommunalt ägd belysning vid statliga vägar diskuterats fram och tillbaka. Av den cirka halva miljonen så kallade ljuspunkter som finns längs de statliga vägarna ägs majoriteten – 300 000 – kommunalt, vilket innebär att det också är kommunerna som har ansvaret och bär kostnaden för desamma. Ett förhållande som på sina håll upplevs som både egendomligt och provocerande när vägarna ifråga för vilka belysningen gäller som sagt är statliga.
Kostnaden, som inte är oansenlig, är ytterligare en börda för de redan finansiellt tyngda småkommunerna på landsbygden – vilka står som ägare till den övervägande andelen av den kommunalt ägda belysningen.
I studien ”Belysning där det behövs” från Trafikverket samt Sveriges kommuner och regioner (SKR) kunde det 2017 konstateras att en ansenlig mängd av gatubelysningen ”av olika anledningar” har fått undermåligt underhåll under årens lopp, vilket lett till slitage av sådan grad att en upprustning kan kosta uppemot tio miljarder. Redan nu förekommer det att kommuner av ekonomiska sparskäl nödgas släcka ned belysningen på glesbygd, såsom skedde i Mörbylånga 2018.
Att överlåta ansvaret för belysningen till staten skulle kunna vara en attraktiv lösning; det beräknas kunna spara kommunerna ungefär 200 miljoner per år om 151 000 ljuspunkter övertogs av Trafikverket.
Varför bara 151 000, och inte samtliga? Urvalet gjordes i den pilotstudie som Trafikverket och SKR lät påbörja 2018 – i vilken bland annat Kalmar kommun ingick – som skulle ta fram en gemensam metodik för hanteringen av kommunal belysning längs statlig väg.
”Att det finns en skillnad i perspektiv på nödvändigheten av belysning på landsbygden är tydligt.”
Siffran är inte godtycklig eller gripen ur luften, utan baserad på de kriterier som Trafikverket tagit fram för när belysning anses motiverad. Övrig belysning – majoriteten – bedöms helt enkelt inte leva upp till de ställda kriterierna för var belysning ”ska” finnas. Så sent som i måndags denna vecka menade en representant för Trafikverket att stora delar av belysningen ”inte gör någon nytta”.
Men som det konstateras fåordigt i den tidigare studien från 2017 så stämmer kriterierna inte alltid överens med ”kommunernas syn på behovet av belysning”.
Att det finns en skillnad i perspektiv på nödvändigheten av belysning på landsbygden är tydligt. För Trafikverket handlar det om att prioritera ”de oskyddade trafikanterna, kollektivt resande, tillgänglighet och minskad klimatpåverkan”, och för att belysning ska motiveras krävs en tätort eller att det finns exempelvis skolor, kyrkor eller stationer i anslutning till vägen.
Men den som bor på landsbygden dit städernas överflödande lampsken inte når, och den förvisso romantiska natthimlens ljus inte räcker till, vet vilken betydelse belysning har. Ljus innebär både trygghet och estetiska upplevelser. Något även mången stadsbo känner igen, som varje kväll kan se sin kyrka belyst med strålkastare eller undviker stadens parker på nätterna på grund av otryggheten som mörkret innebär.
Någon säker uppskattning på hur stor andel av landsbygdens belysning som riskerar rivas finns inte. Pilotstudiens uppgift om att åtminstone 2 000 ljuspunkter kan rivas vid fortsatt kommunalt ägande fastslås också vara underskattad. Att majoriteten av belysningen inte bedöms leva upp till kriterierna, och även kvarstår i kommunalt ägande samtidigt som dyra upprustningar behövs, antyder att betydligt fler rivningar kan bli aktuella.
Thomas Hermansson
