Lär av Frankrike i arbetet mot islamism

Engagemanget stannade inte vid besök på platsen och i fransk anda omsorgsfullt skrivna tal till republikens medborgare utan fortsatte med riktade beslut mot islamistiska organisationer.

Så finns i fransk kultur också en förväntan på att den franske presidenten agerar. Tilltron till ämbetet är hög och presidenten förkroppsligar republiken.

Den breda uppslutningen manifestationerna efter mordet - trots corona - kan förstås mot bakgrund av den franska skolans symboliskt starka ställning. Upplysning kan ses som ett av ”republikens värden”. I det franska samhället värderas idéer, kultur och filosofi högt. Skolan ska bilda eleverna men också forma dem till franska medborgare.

När franska myndigheter åter agerar ska det ses mot bakgrund av att dådet betraktas som riktat mot den republikanska modellen. Det är genom staten och dess institutioner som skolan som medborgaren uppnår sin frihet. Den franska modellen med dess assimilering och homogenitet har emellertid ett drag åt enhetlighet.

Därför kan inte den franska hanteringen av islamism enkelt kopieras i Sverige. I Sverige finns en annan mer positiv syn på medborgarsammanslutningar som folkrörelser. Den hårda åtskillnaden mellan religion och stat i Frankrike är inte jämförbar med den historiska relationen mellan stat och kyrka i Sverige. Svensk offentlig makt är också vida mer spridd mellan statliga myndigheter och kommunala organ än i Frankrike där makten utövas från huvudstaden Paris.

Det innebär inte att det saknas lärdomar att dra från Frankrike. Den viktigaste och kanske mest symboliska är skillnaden i aktivitet. I Paris fattas beslut.

I Sverige mal maktens kvarnar långsammare på detta område. Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld lade 2018 fram en omfattande offentlig utredning om hur de statliga bidragen till trossamfunden kunde villkoras.

Det fanns väl motiverade farhågor för att förslag till åtgärder skulle träffa svenska frikyrkor och försvåra deras förutsättningar. Av den bisarra debatten inför utredningen kunde man få föreställningen att frikyrkoförsamlingar utgjorde något slags demokratiskt hot.

Så blev det inte. Istället gavs gedigna verktyg för att inom rättsstatens och religionsfrihetens ramar kunna sätta stopp för offentliga bidrag till antidemokratiska församlingar. Frikyrkornas frihet blev inte beskuren.

Någon proposition har ännu inte författats och kommer heller inte under 2020.

Att den utredning om offentligt stöd till civilsamhället med liknande frågeställningar rörande demokrati och fri- och rättigheter som lämnades till regeringen förra året ännu inte resulterat i en proposition är mer förståeligt.

Ett problem synes dock vara att båda utredningarna mottogs av kulturdepartementet som tidigare egendomligt nog också hade ansvaret för arbetet mot våldsbejakande extremism.

Det miljöpartistyrda departement som vanligen arbetar med litteraturstöd och kulturarvsfrågor (nåja) fick en bärande roll när det gäller att hantera frågor som rör bland annat islamism.

Där finns möjligen en nyckel för att förstå varför det svenska arbetet mot islamism hamnat i långbänk.