Kyrkovalet som sviker sig självt
Vad vill du att Svenska kyrkan ska göra? En fråga som via annonser mött många svenskar i år. Ett försök att motivera medlemmar till ökat valdeltagande i kyrkovalet.
Frågan är egentligen missvisande. Vad kyrkan ”ska göra” är redan fastställt. Det räcker att konsultera samfundets egen kyrkoordning, lagen om Svenska kyrkan, eller bekännelseskrifterna.
Som det formuleras i lagen om Svenska kyrkan: ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.”
Exakt hur de uppgifterna fullföljs till vardags sköts av de lokala församlingarna och pastoraten, inom ramen för den av kyrkomötet fastställda kyrkoordningen.
Svenska kyrkans fråga till medlemmarna underblåser tyvärr den bild av kyrkovalet där systemet tolkas parallellt till riksdagsvalet. Men kyrkomötet är inte en riksdag, och kyrkostyrelsen ingen regering.
Även nomineringsgrupperna själva ofta tycks osäkra på vad de egentligen ”ska göra”. Istället gör man kyrkopolitiken till ytterligare en arena för den profana politikens kulturkrig.
Därav de stora orden om vigseltvång eller väjningsrätt för präster – vilket egentligen är en icke-fråga. Samtliga församlingar är redan ålagda att ordna vigslar för samkönade, och det samlade biskopsmötet har markerat att ett tvång för enskilda präster inte är aktuellt.
”Vad kyrkan ”ska göra” är redan fastställt.”
Sverigedemokraterna motiverar sitt deltagande med att mota undan Socialdemokraterna, som i sin tur mobiliserar för att inte ge utrymme åt Sverigedemokraterna. Opolitiska nomineringsgrupper framställs som vore de del av något slags ultrakonservativ komplott, när de snarare i hög grad samlar kyrkligt anställda och typ bullbakande kyrktanter.
Det är i mångt och mycket ett, för att tala med Löfvens bevingade ord från valrörelsen 2014, käbbel. Han har mött mycket hån för uttalandet; men hade en viss poäng i att politiska debatter ibland har en tendens att bli för plojiga och poserande.
Det är olyckligt, eftersom nomineringsgrupperna därmed mer eller mindre försummar det givna tillfället att inför väljarna – medlemmarna – debattera sådant som skulle ha faktisk betydelse i kyrkovalet.
Som frågan om kyrkans tilltagande centralisering. Processen med att ta fram en ny psalmbok. Eller de svikande medlemssiffrorna, den därmed allt sämre ekonomin, och de kommande svåra prioriteringarna det kommer leda till i form av ytterligare sålda fastigheter, sammanslagna församlingar och indragna tjänster. Vad vill nomineringsgrupperna göra för att hantera denna kris, eller för att försöka vända utvecklingen?
Men en sådan genuint nödvändig debatt offras på kulturkrigets altare när man istället hellre väljer att spela på folks känslor.
Det kan tilläggas att det inte nödvändigtvis är något som per automatik skulle förbättras bara de sista kvarvarande politiska partierna lämnade kyrkopolitiken. De olika opolitiska grupperna kan ha en tendens att fasta i sina egna motsvarigheter till kulturkrigsfrågor med repeterande av fromma fraser med otydlig betydelse när det kommer till konkreta sakfrågor.
Men att systemets nuvarande utformning har överlevt sig självt har blivit uppenbart. Såväl den sittande ärkebiskopen Antje Jackelén som två av hennes företrädare – inklusive K G Hammar – har markerat detta i år. Ingen av dem kan anklagas för att vara ”ultrakonservativa”.
