Kunskap är inte korruption
Beslutsfattandet i Bryssel är en inte alltid så lättöverskådlig process. Förslag bollas fram och tillbaka mellan Europaparlamentet, ministerrådet och Europeiska kommissionen. Tre institutioner som i tur och ordning kan sägas representera EU:s medborgare, medlemsländernas regeringar, samt unionen som sådan.
Som en del av det beslutsfattande arbetet har företrädare för samtliga tre även kontinuerliga möten med lobbyister, för kunskapsinhämtning och dialog med berörda branscher med mera.
I december förra året avslutades förhandlingarna mellan kommissionen, rådet och parlamentet inför en uppdatering av det så kallade öppenhetsregistret – ett hittills frivilligt register i vilket lobbyister verksamma på EU-nivå kan registrera sig. Tanken är att därmed öka transparensen kring det politiska arbetet och kontakterna med lobbygrupper.
Ett liknande system lanserades för ledamöter i parlamentet häromåret; numera måste EU-parlamentariker, i den mån de har vissa roller i till exempel utskott, redovisa sina möten med intressegrupper.
I en genomgång som den politiska nyhetsportalen Altinget gjort visar det sig att en svensk parlamentariker inte har registrerat några sådana möten: den i Småland boende sverigedemokraten Peter Lundgren, som sitter i parlamentets transportutskott.
I en intervju med Altinget framkommer det att Lundgren inte har försökt dölja sådana möten, om man nu misstänkte något sådant; i själva verket har han helt sonika struntat i att överhuvudtaget möta dessa representanter. ”Jag svarar inte ens”, låter han meddela, och lägger till att lobbyisterna är onödiga.
Måhända är det en retorik och ett ställningstagande som går hem hos vissa väljargrupper, även om ”anti-lobby-lobbying” är ett förhållningssätt som annars snarare brukar känneteckna Vänsterpartiet. Ett populistiskt kännetecken för sådana som menar sig vara folkets sanna företrädare gentemot en korrupt elit.
Det vittnar också om en problematisk kunskapssyn. I utskottsarbetet, liksom i politiskt arbete överhuvudtaget, kan kontakterna med lobbyister, experter, opinionsbildare och intresseorganisationer vara av betydelse för kunskapsinhämtning, faktaunderlägg – och information om hur lagförslag påverkar olika branscher och samhällssektorer. I synnerhet i så pass tekniskt tunga utskott som det i vilket Lundgren sitter i. Lagstiftning kan inte bara baseras på magkänsla – eller på utskottens egna inhämtade experter.
Förvisso är det rimligt med en hälsosam dos av försiktighet vad gäller kontakterna mellan politiker och lobbygrupper. Som det ofta sägs från borgerligt håll: Pro-market, inte pro-business.
Men det tål att sägas: Lobbyister är inte bara företagsrepresentanter. Där ryms även fackförbund, kyrkor, frivilligorganisationer, Sveriges kommuner och landsting – ja, kort sagt alla som försöker bedriva politiskt påverkansarbete i Bryssel. Och de har rätt att göra sig hörda.
