Kulturarv till salu

”Bidragsfastigheter”, kallas det med ett lätt negativt klingande tonläge. Nej, gravfält, slottsruiner och gamla befästningar ger liksom ingen avkastning. Det ligger i sakens natur. De har ett annat värde. Men i den statliga terminologi som vuxit fram ses delar av kulturarvet som något som är synonymt med bidrag.

Det rör sig om cirka 160 fastigheter inom Statens Fastighetsverk som ska minskas med ungefär en tredjedel enligt uppgifter i myndighetens egen tidning Kulturvärden – för övrigt en av landets vackraste tidskrifter.

Någon lista över vilka "bidragsfastigheterna” är finns ännu inte tillgänglig. I tidigare utredningar har dock försäljningar av bland annat Bårby borg och Källa gamla kyrka på Öland föreslagits. Även egendom som förvaltas av andra statliga myndigheter i länet har berörts i diskussionen om försäljningar. Det gäller exempelvis Högby fyr.

Grimskärs skans i Kalmar anses dock så historiskt betydelsefull att den enligt utredningen från 2013 får förbli kvar i statlig ägo. Även om den inte ger några intäkter.

Det finns ett besparingskrav. ”Bidragsfastigheterna” skulle behöva ett anslag på 750 miljoner kronor årligen, medan anslaget i dag ligger på 340 miljoner kronor. Men frågan är vad kostnaderna blir för det offentliga efter det att fastighetsverket avvecklar sina fastigheter.

Ett alternativ är alltså att fastigheterna helt enkelt spärras av. Kulturarvet sätts bakom lås och bom. Eller så ska de förvaltas ”passivt”, det vill säga på det hela taget inte alls.

Huvudalternativet är emellertid att de säljs till annan ”aktör”. Byggnadsminnen och fornlämningar är skyddade i lag och därför är det mindre viktigt vem som har lagfarten, argumenteras det.

Sant är att fler än staten har ansvar för kulturarvet. Staten kan inte äga allt men den har ett särskilt ansvar för fastigheter som speglar just hur staten manifesterat sig genom historien.

När Statens fastighetsverk noterar att kostnaderna ökat för underhåll på grund av lagkrav och myndighetsbeslut lär få andra aktörer vara intresserade av att ta över ansvaret, särskilt om inte anslag till kulturmiljövård ökar. Rimligen betyder det att kommunerna får ta ett ökat ansvar. Statens kostnader vältras så åter över på kommunerna till priset av att den sammanhållna förvaltningen fragmentiseras.

Frågan är också hur stor besparingen också blir. En summa som nämns i tidigare utredning är 68 miljoner kronor. Sedan dess - 2013 - har kostnaderna stuckit i väg.

Men besparingen ser ut att få ett högt pris. Intäkterna på en fastighet säger mycket lite, om ens något, om platsens kulturhistoriska värde. Vanligen har skog och mark kring slott eller andra egendomar för övrigt också finansierat huvudbyggnaderna. I dagens organisation skiljer man emellertid mellan närande och tärande tillgångar.

Engagemanget i denna fråga tycks politiskt vara mycket svalt. Den utredning som finns SOU 2013:55 var tillsatt av socialdepartementet. I den nuvarande regeringens kulturarvsproposition ägnas fastighetsfrågan ett ringa intresse. Det som lyser igenom i propositionen är egentligen intresset av att problematisera begreppet kulturarv som genomgående diskuteras i makttermer. Det kan ”befästa till synes stabila nationella ursprungsberättelser” ”Kulturarvets kraft är en tillgång... men den kan också bli till en fara".

Det är nog här vi ser den egentliga orsaken till att delar av vårt kulturarv ska stängslas in eller rivas. Färre ska helt enkelt få ta del av det.