Kriget i Ukraina ekar av historia

Förenat med nostalgin för Sovjet och imperiet finns idén om Moskva som tredje Rom. Det första Rom föll på 400-talet, det andra – Konstantinopel – på 1400-talet.

På anspråket att vara Roms fortsättning – likt tanken med det tysk-romerska riket som försvann med Napoleon – följer också ytterst idén om världsherravälde. Så rättfärdigas erövringar av både nya och förlorade områden. Vad befolkningen tycker betyder föga.

Det är den starkes rätt, istället för folkrätten. Ett tankesätt resten av Europa har lämnat bakom sig för att slippa konstanta krig.

Men Rysslands historia är rikare än så. Bidragen till kultur, andlighet och vetenskap är framstående. Landet har rikligt med naturresurser. I dess historia finns andra arv än det autokrata som kan ge demokratiska influenser – som det medeltida Novgorods republik.

Ryssland hade efter Sovjets fall kunnat få äkta demokrati och välstånd. Att de gryende drömmarna krossades är en av den postsovjetiska tidens stora tragedier.

Ett annat Ryssland är möjligt. Det är alla de modiga ryssar som nu protesterar mot kriget exempel på. Liksom alla som under åren har riskerat livet: Journalister, oppositionella, aktivister, affärsmän, avhoppare, präster.

Men det är en några som varit sorgligt frånvarande i protesterna: ryska kyrkans ledarskap. Patriarken av Moskva, Kirill, har vägrat godkänna den ukrainska kyrkans självständighet, som majoriteten av befolkningen nu tillhör efter att den grekiske patriarken av Konstantinopel tagit dem under sina vingar.

Kirill ber för fred, men har inte fördömt kriget – utan talar om den odelbara enheten mellan folken. För de troende i Ukraina som fortfarande tillhör hans flock är det en stor sorg att bli svikna och huggna i ryggen av deras egen herde. Det torde vara sista spiken i kistan för någon ukrainsk-ortodox lojalitet till Moskva.

Agerandet åskådliggör också ett historiskt arv, relationen mellan kyrka och stat. Ortodoxin, katolicismen och lutherdomen har på olika sätt utvecklat antika kristna idéer om åtskillnad mellan världslig och andlig makt. Tyvärr har det ofta lett till kyrklig tystnad inför grymhet och orättvisor.

I ortodoxin, efter schismen med väst 1054, har denna undfallenhet förstärkts av historiska omständigheter. De flesta ortodoxa kyrkor levde länge under muslimsk överhöghet, och ledarskapet kom att präglas av en tradition av underdånighet.

I Ryssland kombinerades fogligheten med att kyrkan tids nog – efter svensk inspiration – inordnades som ett slags departement under tsaren. Kyrkan leddes länge av en minister och lydiga biskopar. Andlig och världslig makt blandades. Detta förstärktes i Sovjet då regimen strävade efter total kontroll av kyrkan man samtidigt förföljde.

Att kyrkan efter Sovjets fall inte blev en självständig, kritisk röst är ytterligare en historisk tragedi, i synnerhet sett till det lidande kyrkan själv erfor i Sovjet. Istället har biskopar avskedat präster och diakoner som gjort sina röster hörda.

Som den ukrainske prästen Cyril Hovorun i Kiev, professor vid St Ignatios andliga akademi i Sverige, krävde häromdagen måste nu den ryska kyrkan avputiniseras.

Och den ryska kyrkan skulle göra gott i att lära av andra delar av sin historia, som biskopen Filip av Moskva. När Filip kritiserade Ivan den Förskräckliges massaker i Novgorod blev han mördad – men vann folkets vördnad.