Kräftgång efter budgeten
Ministrarna fick stanna i Stockholm istället för att tillbringa någon dag på höstvackra Harpsund. Alla kanske inte kände sorg över att den traditionella kräftskivan ställdes in. Även med västerbottensostpaj, tillhöriga drycker och skojiga hattar skulle den rätta kräftskiveandan knappast infinna sig efter sommarens sammanbrott i migrationsfrågan och inför höstens kommande prövningar. Politiska motståndare skulle med lätthet bildligt kunna spekulera i att statsråden nu serverades den sista måltiden.
Finansminister Magdalena Andersson (S) fungerade dock som rejäl stämningshöjare när hon, om uttrycket tillåts sjöng ut, att höstens budget kommer att innehålla 100 miljarder kronor i nya reformer. På den punkten får Andersson sannolikt stå oemotsagd. Krisen gör det paradoxalt nog lättare att spendera pengar.
Det är signalen om inriktningen som oroar mer. Finansministern underströk att ”pengarna ska göra nytta i ekonomin”. Det låter som att det är en investeringsbudget balanserad med tillfälliga stimulansåtgärder som ska presenteras. De krav som offentliggjorts under budgetförhandlingarna vittnar emellertid om något annat. Miljöpartiet kräver stora bidrag för energiändamål till kommunägd allmännytta. De fyra Januaripartierna söker nu trycka ner sina favoritfrågor i statsbudgeten. Återstår att se om den när den presenteras får samma prägel som Andersson vill ge den.
Ett oroande tecken är att temporära krisåtgärder ser ut att bli permanenta. Höjningen av a-kassan som skulle vara tillfällig är ett sådant exempel. Det är inte bara lika med högre utgifter för staten utan har också en negativ påverkan på arbetskraftsutbudet.
Symptomatiskt är också att Coronapandemin ibland används för att motivera höga utgifter och ibland för att motivera begränsningar av utgifter, läs försvar.
När satsningar ska finansieras genom lån och inte genom tillväxt eller omprioriteringar finns det skäl att vara extra försiktig.
På frågan om hur lånen ska betalas gav finansministern heller inget svar. Det är intressant eftersom Magdalena Andersson hör till de S-märkta finansministrar som närmast personifierat kampen mot skulder. Bortse då från att den kommunala skuldsättningen ökat kraftigt medan den statliga minskat.
I Sverige har begreppet statsskuld fått något av en existentiell, om inte moralisk, dimension. I ett litet land med en öppen ekonomi blir också statsskulden jämförelsevis mer riskabel. Tidigare statsminister Göran Persson citerade Bibeln, visserligen inte bara då, när statsfinanserna skulle saneras. Och visst var det så att Karl Oskar och Kristina i Mobergs Utvandrarepos lämnar Sverige för att de inte kunde betala hypotekslånet på huset i Ljuder och inte på grund av svält. Därför har låg skuldsättning i varje fall för staten blivit någon av ”svenska värderingar”.
Den som bygger upp nya skulder utan att samtidigt reformera kommer att få betala högre ränteutgifter utan att ha fått något pay-off. En sådan regering ser ut att få koka i sitt eget spad.
