Konventionstrots om kraftledningen?

I en rättsprövning i slutet av juni konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen att regeringens beslut ska stå fast. Avgörandet kommer efter det att ett antal markägare ansökt om att domstolen ska pröva om beslutet strider mot någon lag och om deras civila rättigheter inskränkts.

Beslutet är i sig inte överraskande. Det är mycket ovanligt att regeringens beslut i tillståndsfrågor som denna förklaras vara fattade på olaglig grund. I avgörandet slås också fast att bestämmelserna i miljöbalken och ellagen är allmänt hållna och ger myndigheterna stort utrymme för bedömningar.

Möjligheten att rättspröva fyller ändå en mycket viktig funktion. Betydelsen ligger i att än tyngre krav ställs på själva beslutsprocessen när det gäller att respektera medborgarnas rättigheter, där äganderätt är en. Även om ansökningen avvisas kan domstolens ingående prövning ta upp problem i beslutet som bidrar till att ”misstag” inte repeteras i nästa tillståndsprocess.

Men domstolens beslut förtjänar ytterligare uppmärksamhet. Flera av markägarnas ansökningar avvisas eftersom de kommit in för sent. Man har tre månader på sig att begära rättsprövning efter det att regeringen fattat ett beslut och några ansökningar kom in en dag för sent.

Justitierådet, professor Thomas Bull, som själv var en av domarna i målet, har själv tidigare understrukit att det råder tvekan om Sverige lever upp till Europakonventionens regler i frågan eftersom det inte ges information om i beslut från regeringen om att den enskilde kan ansöka om rättsprövning. Många har visar det sig fått information av grannar eller vänner om möjligheten att begära att beslutet ska laglighetsprövas.

”Det är en realitet att enskilda som skulle vilja få en prövning missar detta på grund av att ingen information getts. Varje sådant fall innefattar en risk för att enskilda inte fått det rättsskydd som både svensk rätt och konventionen bör garantera dem”, skrev Bull i Förvaltningsrättslig Tidskrift 3/2021.

Kampen mot kraftledningen är således över. Besvikelsen lever dock kvar. Allmogebönderna i Småland och Blekinge är som alla andra väl medvetna om att också deras lantbruk liksom sågverken och småindustrierna på landsbygden i omställningens tid är i behov av än mer el, och därför också av ett utbyggt stamnät. Det är djupt orättvist att skylla flaskhalsproblematiken i elförsörjningen på skogsägarna.

Ty det är respekten för det lokala ägandet som saknats under processens gång. Åter gör sig skillnaden gällande emellan norra Sverige där stora bolag ofta äger mark och där befolkningstätheten är låg i och Småland/Blekinge där befolkningen är större och där medelfastigheten ligger någonstans på 40 hektar. Och där förvaltandet av marken gått i arv i generationer. Och marken är en resurs, men också något mer. Den är historia och sammanhang. Den är identitet och kultur.

För markägarna är det svårt att förstå att arrendet från vindkraftverk är årligt medan ett i praktiken större intrång - för all framtid - av en kraftledning som försvårar brukandet av marken ger ersättning vid ett enda tillfälle. Skillnaden beror på att vindkraft och elledningar regleras av olika lagar. Ska klimatomställningen fungera och miljöhänsynen stärkas krävs också att de som berörs av besluten inkluderas.

Och att man också faktiskt informeras om rätten att begära rättsprövning av ett regeringsbeslut.