Kontanter är krisberedskap
Världen utvecklas alltmer i riktning mot elektroniska betalningar, i stället för kontanta sådana. Något som innebär en risk för samhället i tider av kris.
Utvecklingen i den riktningen gäller inte minst Sverige, där kontanterna försvinner snabbare än i något annat land. Bara ungefär tio procent av alla betalningar i Sverige sker numera kontant, och värdet av kontanterna som är i omlopp ligger på försvinnande lilla en procent av BNP.
I mångt och mycket använder svenskar numera kontanter, i den mån man ens har några mynt eller sedlar i plånboken, mest till småbetalningar – kanske för att köpa en fika, att skänka en slant till välgörenhet, eller för att betala för att tända ett ljus i någon kyrka.
Under pandemin har denna utveckling skyndats på. För att kunna handla coronasäkert har många kunder nödgats flytta sina inköp online för att kunna handla hemifrån i högre utsträckning, och flera restauranger och butiker har slutat ta emot kontanter helt och hållet. Även de som tidigare använt sig av kontanter i högre grad har under pandemin alltmer börjat swisha eller betala med kort.
Utvecklingen som sådan är förståelig. Elektroniska betalningar är smidiga – åtminstone för de flesta – och leder till en minskning av rån mot banker och butiker. Å andra sidan ökar bedrägerier när kortuppgifter stjäls, och man ska inte glömma bort dem som marginaliseras av förändringarna. Visst har elektroniken och digitaliseringen gjort livet enklare, men för dem med begränsad tillgång, förmåga eller vilja att använda elektroniska och digitala hjälpmedel försvåras livet istället.
”Sverige är extra känsligt för kriser som slår ut möjligheten att betala.”
Även om de flesta numera betalar utan kontanter är det ändå intressant att ungefär halva befolkningen ser det som en negativ utveckling att samhället går mot att bli kontantlöst, enligt en opinionsundersökning som gjordes tidigare i år.
En annan aspekt som blivit aktuell inte minst denna sommar, med cyberattacken mot Coop och det stora strömavbrottet i Kalmar förra veckan, är frågan om kontanternas roll i krisberedskapen. När Coop utsattes för en cyberattack kunde de flesta av kedjans 800 butiker ej ta emot kortbetalningar.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har finansierat ett forskningsprojekt om vad som händer när kortbetalningar på grund av en kris blir omöjliga. MSB har landat i att Sverige behöver flera olika metoder för att kunna betala, och rekommenderar även svenskar att ha ett lager av kontanter hemma att använda vid kris – precis som man rekommenderas att ha ett förråd av livsmedel och andra förnödenheter. Även Riksbanken har varnat för riskerna för svensk beredskap som det kontantlösa samhället innebär.
Det påtalas ofta hur pass snabbt utvecklingen har gått mot det som ibland kallas för det kontantfria samhället; ett litet märkligt uttryck som antyder att kontanterna skulle vara en börda eller ett problem, i stil med hur vi talar om ”fossilfritt” eller ”skattefritt”. Med tanke på kontanternas betydelse, det fortsatta behovet av dem, och deras historiska roll vore det kanske mer passande att tala om det ”kontantlösa” samhället.
Att Sverige ligger i framkant av utvecklingen är i grunden något positivt. Men det innebär också att Sverige är extra känsligt för kriser som slår ut möjligheten att betala. Det är, om det grova uttrycket ursäktas, dåraktigt om man inte samtidigt både från statens och samhällets sida tar hänsyn till de risker som det faktiskt innebär.
Thomas Hermansson
