Konservativ comeback

Färskt i minne har vi förstås att Storbritanniens konservativa parti nu i maj bildade regering genom ett nytt samarbete med liberaldemokraterna. Dessförinnan läste vi i april om flygolyckan där Polen förlorade en stor del av landets konservativa ledarskikt – efter Sovjetunionens fall har konservatismen gjort markanta framsteg i landet.

Konferensen arrangerades av Center for European Renewal, en relativt nystartad paneuropeisk konservativ tankesmedja baserad i Haag, Nederländerna, och som under ett par års tid byggts upp av nätverket Vanenburg Society. I kretsen ingår konservativa intellektuella från 17 olika länder. Däribland framstående filosofer som engelsmannen Roger Scruton, holländaren Andreas Kinneging och fransyskan Chantal Delsol, liksom ett 10-tal professorer och vid sidan om dem diverse disputerade akademiker samt publicister. CER är nu i full gång också med egen bokproduktion och sommarkurser.

Politiker är önskvärda i sammanhanget endast om de också är intellektuella konservativa. Som till exempel polacken Ryszard Legutko, konferensens huvudvärd. Han är både professor i filosofi och medlem av Europaparlamentet för partiet Lag och Rättvisa. Det visar sig alltså att inte minst i Östeuropa är konservatismen på god väg framåt. Polen har idag den mest utvecklade konservatismen i Europa vad gäller både inrikes- och utrikesfrågor, får jag veta. Förutom Polen märks särskilt Tjeckien och Ungern. CER:s nytillträdde ordförande professor András Lánczi är ungrare.

Temat för helgens konferensens var europeisk liberalism förr och nu. Ett antal föredrag och seminarier på området hölls, varvid nya problemformuleringar och nya möjliga politiska ståndpunkter diskuterades. De flesta verkade överens om att inte minst i finanskrisens kölvatten bör man framhålla konservatismens vaktslående om de immateriella värdena framför de materiella, vilka liberalismen för sin del är främsta förespråkare för. Samtidigt gavs viktiga synpunkter på att vissa typer av liberalism är och förblir konservatismens främsta politiska samarbetspartners. Särskilt i Östeuropa, där man ju inte haft vare sig demokrati eller frihetliga politiska partier mer än ett tjugotal år.

Det kraftsamlande och den förnyelse som konservatismen just nu genomgår runtom i Europa har helt andra konotationer än George W. Bushs neokonservatism, och det verkar mycket lovande. Behovet av vidare perspektiv i samhällsdebatten efter Kalla kriget är uppenbarligen någonting som engagerar, och det förefaller naturligt att konservatismen som den tredje huvudideologin jämte socialismen och liberalismen i detta skede hittar nya vägar fram.

Jacob E.son Söderbaum