Kommunernas oförmåga till utveckling är ev av dramats bovar
Kommunals strejk lunkar på. Kommunkamrerer gläds i smyg åt besparingar på lönekonton. De mänskliga friktionerna är ännu inte så märkbara. Men snart rullar nästa väg igång. Och redan nu medför strejken minst 180 inställda operationer vid sjukhusen i länet.
Hur detta kommer att påverka allmänhetens sympatier är svårt att säga; ännu är de flesta gynnsamt inställda till Kommunals krav. Problemet är, som Barometern-OT måmga gånger tagit upp, att sympatierna må finnas där, men resurserna finns där inte. ?Förenade av utarmade arbetsgivare? var hur vi beskrev Kommunals alla medlemsgrupper.
Varför lyssnar man inte till sina kolleger sjuksköterskorna? Vårdförbundet har till skillnad från Kommunal haft en lika framtidsinriktad som framgångsrik lönenstrategi. En huvudpunkt är individuella löner. En annan är att bejaka den förnyelse som låter sjuksköterskor skapa värden i sitt arbete mer effektivt. Det är ju endast genom att skapa mer värde som de resurser växer som lönen tas av.
Ett typiskt TT-telegram på tisdagen berättar till exempel om reformer i Örebro och Västmanlands landsting. Här, visar det sig, används en mycket stor del av sjuksköterskornas arbetstid till sådant som de är överkvalificerade för. Genom att delegera arbetsuppgifter kan man specialisera sig mot sin kärnkompetens. Och därmed utnyttjas den investering som heter ?sjuksköterskeutbildning? bättre. Samtidigt, säger telegrammet, kan man lösgöra sjuksköterskor för nya kvalificerade arbetsuppgifter, och i någon mån lindra personalbristen.
En sådan utveckling är naturligtvis svårare för Kommunals medlemmar, som ofta har kortare utbildning. Kommunalaren blir ofrivilligt den andra delegerar till.
Men grundtaktiken, induvidualisering av uppgifter, kompetenser och därmed även lönenivåer måste vara något att ta efter. För som i stora personalgruppers löneförhandlingar ger den knappt märkbara ökningen för var och en djupa hål i de samlade budgetarna. ?Lite, men spritt och ofta?, som varit sjuksköterskornas taktik, har varit ojämförligt mer framgångsrik.
Det som verkligen konserverat Kommunals löner, det tål att upprepas gång efter gång, är monopolarbetsgivarnas dominans inom medlemmarnas arbetsområden. Många tjänstebranscher ser i dag helt annorlunda ut än de gjorde för 25 år sedan. Märkbart är att arbetsdelningen mellan mellan profession, ?kund? och kretsen av medmänniskor runt ?kunden? ofta förändrats starkt. Men det har gått så smidigt att vi i dag förväntar oss helt andra saker av den service vi möter än vår föräldrageneration för ett kvartssekel sedan. Vi upplever det som hänt mer som förändring än som försämring.
Denna långsamma anpassning till det moderna samhället har ofta gått kommunerna och landstingen förbi. De sociala mönstren och förväntningarna minst av allt påverkats gradvis. Vad vi upplever är en ryckig rad av besparingar, förpåvringar, uttunnanden och avlövningar.
När ska såväl Kommunal som kommunpolitiker lära sig bryta denna onda cirkel?