Kommission utan innovation
Fem ministrar. En representant från vardera de tre stora fackliga centralorganisationerna. Och de två högsta företrädarna från Sveriges Regioner och landsting (SKR).
Så ser sammansättningen ut av den Välfärdskommission som regeringen nu inrättar – och som ska ledas av finansminister Magdalena Andersson själv.
Ett internt regeringsarbete förstärkt med synpunkter från Sveriges kommuner och landsting och från de stora arbetstagarorganisationerna alltså.
Nog kommer ledamöter att kunna delge regeringen information som annars märkligt nog inte alltid verkar nå in i regeringskansliet.
Anders Knape som är ordförande för SKR lär ta upp betydelsen av att riktade statsbidrag till kommuner och landsting omvandla till generella som kommunen själva kan styra över. Heidi Stensmyren kan ge läkaretiska synpunkter på vårdköernas längd. Anders Henriksson från Kalmar som nu är på SKR kan berätta om hur ekonomin ser ut i de mindre regionerna.
Men det finns också en risk att grupptänkande och systembevarande kommer att styra kretsen av ministrar, fackförenings- och kommunföreträdare. Från vårdföretagen och friskolesektorn finns inga representanter. Det är som om man ska följa en äldre karta när landskapet förändrats. Och vad värre är, aktörer som kan föra in förändringsperspektiv och innovationer saknas i gruppen.
Regeringen har försvaret sammansättningen med att näringslivet inte har ansvar för att uppnå det lagstadgade kommunala ansvaret. Men det har heller inte fackliga organisationer. SKR är för övrigt en frivillig sammanslutning av landets regioner och kommuner som inte är reglerad i lag och som inte har någon som helst myndighetsstatus.
Det politiska svaret på välfärdens utmaningar är vanligen ökad personaltäthet, oavsett det gäller skola, äldrevård eller förskola. ”Fler händer i vården”, brukar det uttryckas.
Den som lämnar retoriken i tv-soffan och tar del av analyser från SKR eller från Universitetskanslerämbetet vet att det inte kommer att fungera.
Det årliga nybörjarbehovet på utbildningar inom bristyrken motsvarar 62 procent av alla som slutförde gymnasieskolan med grundläggande behörighet till universiteten. Om offentlig sektors behov ska uppfyllas kommer således hela den privata sektorn stå utan nyutexaminerade studenter att rekrytera.
Behovet av innovation och förnyelse kan således inte underskattas. Privata investeringar hör också till villkoren för fortsatt hög standard på välfärden. Men de perspektiven ska således komma in i kommissionen via dialog med externa aktörer, inte från någon medlem i gruppen.
Näringslivet får vackert sitta utanför i lobbyn och vänta på att bli inbjudna in i värmen.
I välfärdsdiskussionen behövs också dubbla perspektiv. Det organisatoriska – vård, skola och omsorg – är det ena. Det andra riktar in sig mera på medborgarens autonomi och självbestämmande; kalla det patient, elev omsorgstagare. Nu viktas kommissionen alltför mycket mot det förra perspektivet, medan det senare saknar röster. Kommissionen får därför en systemtung slagsida.
Det är fråga om en politisk återgång. Mindre plats för innovation. Mindre utrymme för medborgarperspektiv. Sådana kommissioner fyller i sämsta fall en viktig funktion. De får mer uppmärksamhet när de tillsätts än för slutsatserna som de sedan presenterar.