Klyv inte riksdagen om kärnkraften
Det hade varit mer förvånande om de fyra partierna som utgör opposition mot den Socialdemokratiska regeringen inte hade kommit överens om ett energipolitiskt förslag än att de på söndagskvällen presenterade en ny inriktning på svensk energipolitik.
Ingen kan blunda för den idag närmast olösliga energiekvationen. Elchocken i december gällande priserna vittnar om vad som kan komma. Alla hyllar en grön omställning av industrin. Näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson talar om att Sverige ska bli en ”batteristormakt” - vilket i sig är välkommet- men talar mindre om den kraftproduktion som krävs på Västkusten för att investeringen ska bli möjlig.
Lägg därtill klimatutmaningen. Sverige kommer behöva både vindkraft, grön biomassa och baskraft. Solpaneler blir också allt vanligare på villor och bostadsrätter. Men målkonflikterna hos dem som motsätter sig kärnkraft är tydlig. Å ena sidan förutsätter en lösning där vindkraft försörjer Sverige med el oavsett om det blåser i Norden eller inte en europeisk elmarknad. Å andra sidan motverkas den av en vänster som i vanlig ordning säger nej till handel över nationsgränser. Därmed kvarstår behovet av planerbar effekt, särskilt som elbehovet väntas öka med 60 procent till 2050.
Det centrala i Moderaternas, Kristdemokraternas, Liberalernas och Sverigedemokraternas initiativ är att förbudet i miljöbalken mot att uppföra nya reaktorer på andra ställen än vid dagens kärnkraftverk ska upphävas.
Detta förbud ger de nuvarande ägarna ett veto mot ny kärnkraft. Därför är det en mycket grov förenkling att säga att det marknaden som stoppat nya investeringar. Dels minskar investeringsviljan naturligtvis när energipolitiken har ett mål om 100-procent med el från förnyelsebara källor, dels är etableringsfriheten en chimär.
Det är en viktig förändring som öppnar framför allt för mindre reaktorer. Samtidigt är det trots allt vid de etablerade verken i Oskarshamn, Forsmark och Ringhals som det är rimligt att tro att större investeringar kan ske.
Annars krävs längre tillståndsprocesser kantade av lokala protester och tvångsinlösen av privatägd mark.
”Trots att förslaget därför inte är något längre steg från den uppgörelse som finns och som är kodifierad i Miljöbalken finns det därför anledning att söka bredare enighet i riksdagen.”
Då förslaget därför inte är något längre steg från den uppgörelse som finns och som är kodifierad i Miljöbalken finns det därför anledning att söka bredare enighet i riksdagen.
En bred uppgörelse som är hållbar vid regeringsskiften är rimligen också avgörande för att stora bolag ska fatta investeringsbeslut.
Samtidigt är det väl tidigt att räkna ut Socialdemokraterna. Skilsmässan från Miljöpartiet möjliggjorde lösningen av en parallell fråga; nämligen slutförvaret av kärnavfallet. Energiminister Khashayar Farmanbar ger svävande svar beroende på vem som intervjuar, men har i varje fall en öppnare attityd till ny kärnkraft än företrädarna.
Till bilden hör också att ”kluvenhet” i riksdagen kan försvåra etableringar av nya reaktorer.
Kommuner har en absolut vetorätt mot ny kärnkraft (Miljöbalken 17:6) i linje med det starka kommunala självstyret när det gäller planeringen av mark och vatten. Om Socialdemokraterna inte står bakom en uppgörelse kan det försvåra för S-ledda kommuner att acceptera nya mindre reaktorer. Även en nyetablering i Oskarshamn förutsätter lokalt politiskt stöd vilket kan riskeras utan ett nationellt samförstånd.
Eventuella nylokaliseringar berör också grannkommuner när det gäller utbyggnader av stora hos markägare och naturvänner impopulära kraftledningar som behövs för att knyta reaktorerna till det nationella stamnätet.
Och kanske det viktigaste. Att dagens regering försämrat andan i riksdagen är inte ett argument för att statskonstens tid skulle vara förbi.
