Annons

Klimatilskan mot Sverige oförtjänt

Att regeringen motsätter sig en skadeståndsfond handlar inte om sänkta globala klimatambitioner. Samma regering vill ju höja klimatbiståndet.
Ledare • Publicerad 19 november 2022
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Kina vill berättigas klimatskadestånd från väst – trots att landet bara ligger efter USA i koldioxidutsläpp historiskt.
Kina vill berättigas klimatskadestånd från väst – trots att landet bara ligger efter USA i koldioxidutsläpp historiskt.

Lyssnar man på surret kring det pågående klimatmötet COP27 skulle man lätt kunna tro att Sverige har blivit något slags klimatbov. Trots att Sverige i själva verket sedan länge ligger i framkant i klimatfrågor.

Anledningen till försöken att nu framställa Sverige i dålig dager är ett kontroversiellt krav från en sammanslutning av utvecklingsländer, som vill få kompensation från ”rika länder” för skador och förluster orsakade av klimatförändringar. Ett klimatskadestånd alltså. Sverige hör till de som motsätter sig just en sådan metod.

Annons

Ska man tro Miljöpartiets språkrör Per Bolund så har den borgerliga regeringen därmed gjort Sverige till ”en bromskloss i det globala klimatarbetet.” Som om arbetet med den gröna omställningen av industrin och exporten av klimatneutrala varor, utbyggnad av infrastruktur för en hållbar transportsektor, eller förstärkningen av internationella klimatinvesteringar inte räknas.

Bolund och de övriga förbigår också med tystnad att Sverige även under den rödgröna regeringens tid motsatte sig tanken på en sådan skadeståndsfond. På goda grunder. Risken är att det symboliska värdet i skapandet av fonden blir viktigare än vad den konkret kommer uträtta. I stället för att ge stöd via etablerade kanaler kan det gå flera år innan fonden kommer på plats och pengarna kommer dit de behövs – för att inte tala om risken att stödet kommer på avvägar.

”Bolund och de övriga förbigår också med tystnad att Sverige även under den rödgröna regeringens tid motsatte sig tanken på en sådan skadeståndsfond.”

Till argumenten för skadeståndsfonden hör idén att det globala nord står i skuld till det globala syd – västvärlden har industrialiserats och släppt ut koldioxid under längre tid än utvecklingsländerna. Resonemanget har en viss poäng, åtminstone när det gäller de fattigaste länderna.

Men till saken hör att det är en brokig skara länder som vill berättigas ett sådant skadestånd. Där ingår Kina, trots att landet är världens näst mest rikaste mätt i BNP och ligger på andra plats av de länder som sedan 1750 har släppt ut mest koldioxid – och nu ensamt står för ungefär en fjärdedel av hela världens utsläpp. Rimligare vore då ett bättre riktat stöd.

Att hysa tvivel kring en skadeståndsfonds effektivitet och proportioner är en fråga om metod; det handlar inte om att motsätta sig globalt klimatarbete, sänkta gröna ambitioner, eller en ovilja att hjälpa behövande. Det är i sammanhanget värt att påminna om att den nuvarande regeringen tvärtom har sagt att Sverige ska öka klimatbiståndet.

EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans har föreslagit en kompromiss: Att västvärlden går med på att skapa en bättre riktad fond, i utbyte mot att utvecklingsländerna går med på att skärpa förra årets koldioxidlöfte från att ”dra ned på” användning av kol till att ”fasa ut” olja, kol och gas. Det senare skulle göra skillnad på riktigt.

Thomas HermanssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons